Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för stors höjder, och vid de härtill ämnade har glasröret en annan för ändamålet passande
infattning. Allt som man stiger högre upp minskas lufttryckningen och qvicksilfverpelaren
sjunker, hvarefter höjden beräknas; efter sådan beräkning äro de flesta uppgifter tagna, som
finnas i geografiska och geologiska skrifter (se sid. 168), ehurn man märkt dem något afvika
vrån triangulära mätningar, der sådan kontroll funnits att tillgå.
Luftens tyngd anmärktes redan af Aristoteles, mer än 300 år före Kristus, men bestreds
■och förnekades likväl ända till dess Galilei (se sid. 135) upptäckte, att vatten uti en pumpstock
kunde stiga 34 fot, men icke högre. Efter Galilei död lyckades det en hans elev och efterträdare
i matematiska professioneu i Florens, Torricelli, född 1608, död 1647, att förklara anledningen
härtill. Han fann, att om ett i ena ändan täppt rör fylles med vatten och sedan med den öppna
ändan nedsättes i vatten och reses lodrätt, så sjunker vattnet i röret icke mera, än att det
stannar vid 34 fots höjd; men om härvid begagnas qvicksilfver, stiger detta ej mera än högst 26 tum.
Skälet härtill är, att qvicksilfver är nära 14 gånger tyngre än vatten, och af dessa förhållanden
slöt han ganska riktigt, att luftens tryckning uppdrifver en vätska i ett lufttomt rör så högt,
som motsvarar dess egen tyngd, och sålunda uppfann han barometern, som efter uppfinnarens
namn äfven kallas Torricelliska röret.
Emedan luften är mer och mindre fuktig samt äfven stundom uppblandad med skadliga
dunster och således tidtals olika helsosam, har man uppfunnit tvänne andra instrument, med
hvilka dessa förhållanden mätas. Det ena kallas hygrometer (fuktighetsmätare) af grekiska Vypöjr
(fuktig) och (istqov (matt), förfärdigadt af sådana kroppar, som förkorta eller förlänga sig vid
fukt eller torka, till hvilka höra tarmsträngar, menniskohår, hvalfiskben m. fl.; det andra kallas
eudiometer (luftgodhetsmätare) af grekiska nlhoe (varm, torr), och bestämmer mängden af det i
luften befintliga syret, följaktligen till hvilken grad den är uppblandad med för ren luft
främmande ämnen.
Luftpumpen är ett annat instrument, medelst hvilket åtskilliga intressanta
bevis pa luftens tryckning kunna företes. Genom denna kan luften i ett
tillslutet kärl så förtunnas, att det kan betraktas som nästan lufttomt. Ett sådant
kärl, af glas eller annat ämne, bör vara kupigt, emedan det eljest lätt
sönder-tryckes af den yttre luften, när den inre utpumpas.
Luftpumpens uppfinnare var en borgmästare i Magdeburg vid namn Otto von Guericke ,född
1602, död på cu resa till Hamburg 1686. Hittills hade man ej haft något begrepp om luftens
tryckning, dä Guericke på ett torg i llegensburg, i närvaro af kejsar Ferdinand III, kurfursten
af Mainz med måuga aadra furstar och personer af alla stånd, utförde följande prof, som väckte
allmän förvåning: Han tog tvenne halfklotformiga kopparskålar af två fots vidd, försedda utanpå
med starka öglor och den ena med en liten öppning, tillsluten med kran ; skålarnes kanter voro
utvikta och slipade, så att de slöto lufttätt mot hvarandra. Nu lades de tillsammans och luften
utpumpades genom öppningen, som tillslöts med kranen; derpå spändes ett par hästar för
hvar-dera öglan och ansträngdes allt hvad de förmådde att draga skålarne åtskils, men fåfängt. När
kranen sedan vreds upp, så att luft kunde inkomma mellan skålarne, föllo dessa snart ifrån
hvarandra utan biträde af annan kraft än sin egen tyngd.
En ögonskenlig verkan af lnftens tryckning visar sig vid flytande kroppars uppfordringar,
såsom pumpverk, häfvertar m. fl. Sådana, jemte den kraft som visar sig i både vatten och luft
så väl hvar för sig som förenade, med mera dylikt, skola närmare omtalas under fysiken.
Luften tyckes väl vara utan färg, men ser man den i större massa, såsom t. ex. upp åt
himlahvalfvet, så synes att hon är blå; utan luft skulle verldsrymden synas svart. Att luften ej
är fullkomligt genomskinlig bevisas deraf, att föremål, som synas på afstånd, visa sig mindre
tydliga än pä nära håll. Luften är äfven det allmännaste fortplantningsmedel för ljudet, hvarom
allt se längre fram.
Luftens rörelser. Dessa hafva mycken likhet med vattnets, och hvad
vi förut sett ega rum i hafvet, såsom ebb och flod, strömdrag, vattenhvirflar
m. m., har allt sin motsvarighet äfven i luft-oceanen, endast med betydligt
större hastighet, emedan luften är mera flytande än vattnet, hvaraf “snabb
som vinden" blifvit ett ordspråk. Hvarje rörelse, som sker på eller närmare
jordytan, åstadkommer äfven någon rörelse i luften, och ofta kan en sådan
kännas uti hvad vi kalla fläkt. De större rörelserna i luften uppkomma af
rubbning i den jemnvigt, som måste finnas för alla flytande kroppar, om de
skola stå stilla, och sådana rubbningar i luften hafva sin förnämsta orsak i
solens värme. När luften på något ställe blifvit upphettad och förtunnad och
derigenom lättare, stiger hon åt höjden och den tätare luften i grannskapet
tillströmmar i stället, och liäraf uppkommer hvad vi kalla väder, som får olika
namn allt efter sin hastighet: då det går mindre än 24 fot på en sekund,
benämnes det vind, deröfver till 40 fot blåst, från 40 till 90 fot storm, men öfver-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
