Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
erhåller genom bestrykning med magneten dennea alla egenskaper i lika hög grad som han har
dem sjelf, hvilka det sedan ej allenast behåller utan kan i sin tur meddela åt annat jern och
stål, utan att de hos det första förminskas. På detta sätt kan man med en enda naturlig magnet
förfärdiga så många konstgjorda sådana, som man behagar. Härvid företer sig likväl den
egenheten, att den ända af en stålstång, som bestrykes med magnetstenens nordpol blir den nya
magnetens sydpol, och den, som bestrykes med sydpolen, blir nordpol.
En annan egenhet i magnetismen visar sig, om två magneter, naturliga eller konstgjorda,
föras tillsammans, i det två lika poler icke dragas ihop, ntan stöta hvarandra tillbaka. Om den
enas nordpol föres intill den andras nordpol, visar sig dem emellan en tydlig frånstötning; samma
förhållande är mellan två sydpoler. Sammanföres deremot en nordpol och en sydpol, så draga
dessa hvarandra till sig med en märkbar kraft.
Att magnetismen ligger i sjelfva jernets natur bevisas deraf, att detta kan till en viss grad
antaga dessa egenskaper blott genom bearbetning, utan tillhjelp af naturlig magnet. En jernstång
blir magnetisk, om hon ställes lodrätt på en jernmassa och i denna ställning antingen slås i öfra
ändan med en jeruhammare eller strykes efter längden med ett tungt jernstycke; då jern borras,
filas, sågas, hamras med stålinstrument, blifva både jernet och verktygen magnetiska.
Den största fördel menniskan lärt göra sig till godo af magneten är genom
användande af hans egenskap att utvisa väderstrecken. På grund af denna
egenskap inrättas det instrument, som kallas kompass, hvilken består uti en graderad
cirkel, på hvilken alla väderstreck äro antecknade; i medelpunkten står en
metall-spets, på hvilken en magnetiserad stålstång, kallad magnetnål, är upphängd så, att
hon kan svänga omkring. Alltsammans är inneslutet uti en dosa, med glaslock
öfver. Af nålens riktning synas här lätt väderstrecken.
Det. är lätt att föreställa sig hvilka fördelar kompassens användande erhjuder: med hans
tillhjelp kan man hvar som helst, på ett öppet haf eller i en vild skog, äfven vid mulen väderlek,
veta hvaråt man skall ställa sin kosa. Utan kompass skulle ingen våga företaga någon färd öfver
större vatten, och sjöfart skulle endast kunna ega rum långsåt stränderna.
En magnetnål, som är npphängd vid tyngdpunkten, hvilar vågrätt eDdast vid jordens eqvator.
Närmar man sig åt norden, börjar magnetens nordpol alltmera Inta, så att nålen vid jordens
nordpol står alldeles lodrätt; samma förhållande är, om hon flyttas söderut, med den skilnad, att det
då är sydpolen som lutar mot jorden. Häraf anser man jorden sjelf vara en stor magnet, hvars
poler befinna sig i grannskapet af vändpolerna. Fullkomligt lika befiuna sig likväl icke dessa två
jordens poler, ty på högst få ställen af jorden visar magnetnålen fullkomligt norr och söder, utan
merendels något åt öster eller vester, och detta ej heller alltid lika för samma ort. Detta kallar
man kompassens missvisning, livarom isynnerhet sjöfarande måste ega kännedom.
Kompassen är sannolikt uppfunnen i Kina. 1 Europa anväudes den första gången mot slutet
af tolfte århundradet. Man lade till en början magneten på en träspån i ett kärl med vatten,
sedan insattes han i en kork, som fritt fick flyta på vattnet. Numera upphänges han, jemte en
graderad papperscirkel, på en spets i midten af en dosa.
Milehitricitel. Denna är en annan naturkraft, som ligger förborgad i de
skapade tingen, från hvilka han kan framkallas och blifva märkbar och verksam,
men yttrar sig på olika sätt hos särskilda kroppar. Om en lackstång gnides
mot ylle eller endast med torra handen, så drager hon derpå till sig fjun, små
pappersbitar och dylikt, men stöter dem straxt åter ifrån sig. Samma egenskaper
finnas hos bemsten, glas, svafvel, harts och andra kådarter, siden, ull och annat
hår, socker, ädla stenar m. m. Detta är det längst kända hithörande fenomen,
ty redan grekerne observerado det hos bernsten, som på deras språk kallades
elektron, hvaraf namnet elektricitet uppkommit. Om den gnidna kroppen är något
större och rummet är mörkt, synes ett sken lysa på hans yta, och om ett i ändan
xundadt metallstycke närmas till honom, flyger en eldgnista från honom till metallen;
närmar man fingerknogen, flyger äfven den s. k. elektriska gnistan öfver till denna
och en stickande känsla genomfar hela kroppen. Om man i mörkret stryker en
katt på ryggen, synas dervid gnistor uppkomma och ett sprakande ljud höres.
Hos många naturkroppar kunna dessa fenomen ej genom gnidning uppväckas;
till dessa höra metaller, vått trä, de vattenuktiga och mjuka delarne hos växter
och djur, vatten, fuktig luft m. fl. Alla de kroppar, hos hvilka elektriciteten ej
kan bli märkbar, bortföra hastigt den elektricitet de från någon annan kropp
erhålla och kallas deraf elektricitetens ledare; de deremot, som uppväcka
elektriciteten, släppa den icke igenom sig och kallas derför oledare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
