- Project Runeberg -  Den kunskapsrike skolmästaren. Handbok i nyttiga kunskaper (Ny uppl.) /
222

(1882) [MARC] Author: Carl Jacob Rossander
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Kornblixt är namnet på ett hastigt och ljudlöst ljusskimmer, som vanligen
förekommer vid klar himmel och varmt luftdrag om höstaftnarne och mest synes
vid horisonten, men saknar ljungeldsstrålens begränsade former. Det anses
härledas från urladdningar af elektrisk luft, då ett sådant laddadt lager nalkas någon
ledare, såsom daggfyllda kullar eller trädtoppar, höstliga töcken o. s. v.

Namnet har sannolikt uppkommit deraf, att dessa sken synas mest under den tid kornet
mognar. Att sjelfva kornet, 90m några trott, ger detta sken från sig, eger ingen grund.

Sankt Elms eldar äro lysande lågor, som stundom vid annalkande åskväder
synas på tornspiror, gärdesgårdsstörar, hästars öron och andra uppstående spetsiga
föremål. Sjöfarande kalla dem hafssken, äfvensom Codor och Pollux. och af dem
observeras de ofta på masttoppar, rånockar, till och med på fingerspetsarne, särdeles
uti söderländerna. De äro elektriska strömmar, som från spetsarne ledas mot
den motsatta elektriciteten i molnen.

Lyktgubbar eller irrsken äro små, blåaktiga lågor, hvilka synas liksom
hoppande sväfva öfver kärraktig mark, kyrkogårdar och andra ställen, der djuriska
ämnen undergå förruttnelse. Dessa sken utgöras af gas, som utvecklar sig ur de
ruttnande ämnena och antänder sig sjelf i luften. Stundom visa sig sådana större
och få namn af facklor, flygande drakar o. s. v., men alla hithörande luftsken visa
sig och försvinna åter utan påföljd.

Ifrågavarande luftsken äro en af de anledningar, som i folktron alstrat och nnderhållit
öf-vertygelscn om onda andeväsendens tillvaro i naturen; då de syuts på kyrkogårdar eller
afrätts-platser, hafva de ansetts vara de dödas vålnader, och de s. k. flygande drakarne hafva trötts vara
aflidua, som i lifstiden af girighet nedgräft siua skatter och derför ej få ro, utan måste fara från
den ena penningehögen till den andra, Narraktigheten i dylika åsigter inses lätt, då man känner
dessa skens natur, hvarpå ett bevis är att de följa luftens alla rörelser; går man ifrån ett sådant
ljus, sä kommer det efter, går mau åt det så flyr det undan; genom hviftning med en hatt eller
dylikt kan det jagas långt bort, allt en ögonskenlig följd af luftens tlytbarhct.

Stjernskott och meteorstenar äro förut omtalda (sid. 154).

Ehuru intet exempel finnes att de sist omnämnda meteorerna autändt något eller qvarlemnat
eldsmärke eller ens någon lukt, räknas de dock bland eldfenomener, emedan de tydligen bestå af
eld, fastän icke brännande. De följande uppkomma endast af ljnsets brytningar.

Kegnbågen är den vackraste meteor man känner; den uppstår af
solstrå-larnes brytning och återkastning i do fallande regndropparne, hvarigenom ljusets
färger åtskiljas och livar för sig komma till vårt öga. Stundom synas två bågar
öfver hvarandra, någon gäng äfven tre, hvilket dock är sällsynt. Alltsammans
beror på den ställning regnet har till solen och åskådaren.

Vädersolar äro afbildningar af solen, en eller flere, som stundom synas på
himlahvalfvet tillika med den verkliga solen. Dessa fenomen uppkomma af
ljus-strålarnes brytning uti antingen flytande eller frusna vattenångor, hvilka senare
kunna bilda än bubblor och än i luften upprättstående isnålar. De uppkomma
då ett mycket glest och utan märkbara gränser varande moln passerar mellan
åskådaren och solen. Äfven vid månsken kunna dylika vädermånar synas.

Solgårdar, mångårdar, kronor, kransar m. m. uppkomma alla af samma
orsak som vädersolar, nämligen genom ljusets brytning uti dunstbildningar, som
samlats mer eller mindre högt uppe i atmosferen. Deras storlek, klarare eller
dunklare sken, afstånd från hvarandra med mera dylikt, är allt beroende af
beskaffenheten hos de dunstsamlingar, som återkasta ljuset.

De ligurer, som moln stundom bilda kring solen eller månen, hvilka mer eller mindre likna
gapande djur, unsägos af forntida folktron vnra ulfvar, som ville uppsluka solen eller månen, och
från denna åsigt hafva vi ännu qvar ordspråket: "grina som en solvarg".

Solrök kallar man en mängd torra dunster, som vid lugnt väder af
solvärmen uppjagas i luften och stundom stanna der till sådan mängd, att solskenets
färg deraf förändras. Benämningen solrök nyttjas för att skilja den från sådana
vattenhaltiga dunster och gaser, hvaraf molnen bildas.

Gryning och skymning uppkomma deraf, att luften upptager och reflekterar
solstrålarne, så att äfven om dessa icke kunna träffa jordytan, blir der likväl

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:54:42 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/rcskol3/0231.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free