Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gående år. Menniskan har ingen medfödd konstfärdighet, ntan allt hvad hon skall företaga måste
läras genom öfning; men i stället har hon fått förmåga att gå betydligt längre än någon annan
känd varelse; sjelf eger hon möjlighet att förfärdiga sig redskap, med hvilkas tillhjelp hon ensam
kan verkställa långt mera, än alla de öfriga djnren tillsammans.
2:dra Ordningen: FyrllälldtC (Quadrumana). De djur, som till
kroppsbyggnaden stå menniskan närmast, kallas Apor (Simia). De skilja sig från alla andra
djur genom sina yttre lemmar, emedan de icke hafva några fotter utan i stället
fyra händer; de synas således icke skapade att på marken tillryggalägga långa
vägstycken, men de klättra i träden med så mycket större vighet och säkerhet.
Af de egentliga aporna äro vissa arter till kroppen ungefär vid en menniskas
storlek, och äfven hufvudet och ansigtsbildningen hafva stor likhet med menniskans.
Sådana äro Orang-Utang (Simia satyrus), på malajiska språket skogsmenniska, som
vistas på Ostindiska öarne Sumatra och Bomeo, Chimpanse fS. troglodytes) i
Afrika samt Gorillan (S. Gorilla) i vestra Afrika, den mest menniskolika af
alla. De sakna svans och gå ofta i upprätt ställning, ehuru lutande; de trampa
dervid ej med flata handen utan knyta händerna och stöda dels på knogarne
dels på handens ytterkant, hvarigenom gången blir osäker och vacklande.
Amerikanska aporna skilja sig från dessa hufvudsakligast genom svansen, hvilken
några arter, kallade Slingerapor, kunna begagna såsom en femte hand, i det de
linda den omkring föremål, på hvilket sätt de kunna hänga sig fast vid en
trädgren, utan tillhjelp af någon annan lem. Äfven af gamla verldens apor hafva
de fleste öfriga också svans, ehuru ej gripande, samt gå på marken med alla fyra
då de ej klättra i träden, hvilket dock är deras käraste tillhåll. En del apor
har på kinderna påsar, bildade af huden, hvilken kan utspännas så att derinom
kan bäras förråd af frukt och annan föda. De mindre arterna af apslägtet kallar
man Markattor; dessa hafva äfven till viss grad menniskolikt ansigte men långa
svansar, och äro till kroppen ej större än kattor eller små hundar. Babianen
(Cymcephalus) är ett annat slagte som har aflangt hufvud, snarlikt en hunds, och
utmärker sig från andra fyrhändte genom grofva lemmar och ett vedervärdigt
utseende. Hit höra Mandrillen (S. maimon), hvilken äfven kallas skogsdjefvulen,
och som brukar visas lefvande af djurförare, jemte vissa arter af markattorna.
Bland de talrika slägtena i denna djurordning utmärka sig för öfrigt Ma/cis
eller Pysslingarne (Lemur’), med hufvud snarlikt räfvens, samt llapale, som äro
små och hafva krökta klor, samt till skapnaden nästan likna ekorrar.
Apornas vistelseorter äro alla länder inom heta zonen, men de finnas knappast utom
densamma. De lefva mest af frukter, äfvensom af ägg och insekter, men förtära aldrig kött, äro i
allmänhet fredliga, då de ej retas, men visa sig snarstickna, sjelfsvåldiga, nyfikna och lättfnrdiga.
Modren bär nästan alltid sin unge med sig hvart hon går. Såsom en egenhet hos dessa djur
har man anmärkt deras begär att försöka göra efter hvad de se verkställas; någon grund må dessa
påståenden ega, men de flesta berättelserna härom äro ingenting annat än dikter, bland hvilka
en är att denna härmningslnst skall begagnas till apornas fångande på det sätt, att då jägaren
ser sig bemärkt af aporna drar han af och på sig sina skor och andra kläder, samt leinuar sedan
efter sig några persedlar, inuti besmordn med lim; när aporna sedan pådraga sig dessa plagg
fastna de och hindra dem att löpa ^in kos.
De flesta apor lefva i större sällskap, och biträda hvarandra då så behöfves. Märkvärdig
är den fintlighet och list, som vissa arter ådagalägga. Många berättelser härom kunna dock med
skäl anses såsom öfverdrifna, och bland dessa följande: om arterna af slagtet Ateles, berättas,
att då de vilja öfver en ström fattar en apa i högsta grenarne på ett vid stranden stående träd,
vid denna fäster sig en annan genom att de fatta hvarandra i händerna och liuda svansarne om
hvnrandrns lif, vid den nndra fäster sig på samma sätt en tredje o. s. v. Den nedersta ger sig
derpå en svängande rörelse öfver vattnet, till dess hon får tag i ett träd på andra stranden. Ar»
de flere, så gå nu de öfrige på denna bro öfver strömmen, hvarefter den första släpper sitt tag,
då hela kedjan svänger öfver utan att någon blifvit våt på resan. Då babianerna vilja närma
sig trädgårdar för att stjäla frukt, välja de härtill vanligen natten. De påstås då ställa sig i rad
mellan fruktträden och skogen, på lämpligt afstånd från hvarandra; en af dem klättrar upp i
trädet och kastar frukten till den närmaste, denne till sin granne och så vidare; detta sker med
så stor färdighet och säkerhet, att stora trädgårdar kunna på en enda natt utplundras. Då de
-återvända gå de ieke samma väg de kommit, utan i mångfaldiga krokar och bugter, för att
förvilla dem som skulle vilja uppsöka deras tillhåll. Det. tros att de vid dessa plundringstäg nt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
