Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hästslägiet (Equus). -Hithörande arter lefva endast at växtämnen,
liufvud-sakligast gräs, samt förtära aldrig animalisk föda. Bland liästslägtets arter märkas:
1lästen (Equus caballus), med korta öron och kort men långhårig svans. Åsnan,
äfven kallad Boricka (E. asinus), är mindre till kroppen, har långa öron och lång
svans, med hårtofs i ändan. Häst och åsna kunna paras; afkomman deraf kallas
Mula eller Mulåsna. 1 södra Europa, der denna korsning allmänt brukas, skiljer
man dem som hafva häst till fader och åsna till moder eller tvärtom; hvardera
sorten hafva olika egenskaper, för hvilka de mer eller mindre värderas.
Dschig-getai (E. hemionus) är en hästart som finnes i Asiens högländer, gulgrå till färgen
och föga större än ett får, men skall i snabbt lopp öfverträfla de flesta andra
djur. Zebran {E. zobra), i södra Afrika, är något större än åsnan, hvit med
svarta tvärränder. Qvaggan (E. quagga) liknar zebran, men är brunaktig till
färgen och strimmig.
Hästen härstammar ursprungligen frän mellersta Asiens högslätter. Vid upptäckandet af
Amerika fanns der intet enda djur af hästslägtet, icke heller i Nya Holland; men såsom
användbar både i krig och fred. har hästen numera blifvit meuuiskans följeslagare öfveralit dit
odling framträngt. Hästens användande som tam går tillbaka ända till de äldsta tider, och
omtalas i Bibeln under Josefs förvaltning af Egypten. Ursprungligen vilda hästar finnas ännn i
Asiens gräsöknar, och af förvildade kunna numera stora skator träffas i Amerika. Sådana hafva
nästan utan undantag alla samma färg: Asiens t. el. äro isabellfärgade eller råttgra. Skötsel,
klimat, användningssätt jemte måhända ännu liere orsaker hafva på den tama hästen haft det
inflytande, att deraf bildats ganska mänga racer och varieteter, olika både till färg, storlek och
användbarhet. De s. k. Arabiske anses vara dc bästa. Enligt ett gammalt anspråk skall en
fullkomlig arabisk häst ega följande egenskaper gemensamt med andra skapade varelser,
nem-ligen (jvinnnns breda bröst, fylliga höfter och långa hår; hjortens hufvud, ben och korta hår;
räfeens öron, svans och traf; oxens ögon, näsborrar och språngleder; lejonets hållning, mod och
oförvägenhet; örnens skarpa blick och gratiösa vändningar; mulåsnans styrka, säkerhet på foten
och uthållighet i arbetet; harens lätthet, lopp och vighet, samt vargens strupe, hals och hörsel.
Hästen är ostridigt ett af dc skönaste och nyttigaste djur, blir sin herre nästan lika tillgifveu
som hunden, igenkänner och lyder lians röst och bär honom med ett slags stolthet. Tartarerua
i Asien nyttja äfven hästens mjölk och kött, emedan han är deras enda husdjur. — Åsnan är
beryktad för sin tröghet och dumhet, men vilda åsnor äro både eldiga och snabba. Såsom högst
användbar till arbete, särdeles att bära bördor, är åsnan ett ganska nyttigt husdjur, tålig och
förnöjsam, mera härdig än hästen, fordrar föga rykt och åtnöjer sig med sådant foder, såsom
tistlar och dylikt, som hästar eller boskap icke äta. Mulåsnan förenar både hästens och åsnans
godn egenskaper och begagnas mycket i södra Europas bergländer för sin säkerhet och styrka.
Mulåsnor kuunn ej fortplantas sinsemellan. Zebran och Qvaggan nyttjas icke som husdjur; de
kunna väl tämjas, men ega ej hästens eller åsnans duglighet.
H:de Ordningen: Idislare (Pecora). Dessa laafva sitt namn af en egenhet
som tillhör deras matsmältning, nemligen att åter omtugga den en gång nedsväljda
födan, ensamt bestående af växtämnen, hvilket man kallar idisla. Alla hithörande
djur hafva på hvarje fot två tår, försedde med skoformiga naglar, som kallas
klöfvar, och häraf benämnas djuren äfven tvåk/öfvade. En tredje egenhet som
utmärker denna ordning från andra däggdjur, är att vissa arter deraf hafva horn
i pannan af olika form och beskaffenhet, men andra sakna sådana. Efter denna
omständighet kan ordningen indelas i särskilda grupper, nämligen Ä) med ihåliga
horn, hvilka äro Nötkreatur, Får, Get och Antilop; B) med täta och icke släta
horn, såsom Bjortslägtet; C) med hudbeklädda horn, Giraffen, samt 1)) utan horn,
Kamelslågtet och Myskdjuret.
Nötkreaturslägtet (Bos) uppvisar flere arter; hannen kallas Tjur, Oxe, Stut,
honan Ko, Qviga. Både oxen och kon hafva runda och släta halfmånformigt
böjda horn, på hvilka endast ytan är hård; det inre består af ett med blodkärl
ganska tätt genomträngdt ben som kallas qvicke. Bland arterna uti detta
djur-slägte äro: Oxen (Bos taurus), hvars egenskaper och nytta för menniskan äro
allmänt bekanta. Buffeln (B. bttba/us) vild i södra Asien och norra Afrika, är större
och starkare än vår oxe, och begagnas i Medelhafsländerna som dragare. En
art häraf, Jättebuffeln (B. arm), har horn som äro 4 fot långa och deröfver.
En annan art, i Kafferlandet, har horn så breda, att de täcka hela pannan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
