Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bison-oxen (B. bison) liar stor puckel öfver bogarne, krusigt hår, som på
fram-delen är långt och bildar liksom skägg under strupen, träffas i stora skaror uti
norra Amerikas gräsöknar, är ett högst vildt djur, men angriper icke menniskor
om han ej retas. I en stor skog i Polen finnes äfven en oxart, som troligen ej
är skild från den Amerikanske Bison. Mysk-oxen (B. moschatus) bebor nordligaste
Amerika, der han klättrar likt en stenget i bergen; har korta ben och hela
kroppen betäckt med så långt hår, att det nästan når marken; luktar mysk.
Grymt-oxen (B. grunniens), från Thibet, är af en hästs storlek; grymtar som ett
svin. Svansen liknar hästens, med långa, hvita, silkeslika hår, livilka bland
Turkarne begagnas för att utmärka de högsta tjenstemännens värdighet, t. ex.
Paschar af två eller flere hästsvansar. Urstammen till vår hemtamda boskap,
eller den egentliga Ur-oxen, fanns fordom vild i mellersta Europa, samt äfven i
sydliga Sverige, men är nu alldeles utrotad. Ben och skeletter deraf träffas
stundom i myrar och torfmossar.
Fårslägtet (Ovis) har kantiga, ringformigt refflade och bakåtböjda horn;
hannen kallas Bagge, Gumse; honan Får, Tacka; den senare är ofta utan horn.
Vanliga fåret (Ovis aries) finnes tamt i de flesta länder på jorden, och
förekommer i många racer och varieteter; det träffas äfven vildt i vissa trakter. Arter
af fårslägtet äro Argali (O. amtnon) i Högasien och Mouflon (O. musimon) på
Korsika, som ej hafva ull utan kort och slätt hår.
Bland racerna af tama får hafva Elektoral-fåren i Tyskland och de Spanska eller Merinofåren
den bästa ullen: Engelska får gifva äfven fin och lång nll: Isländska får hafva grof och raggig
ull samt stnndom tre, fyra och någon gång ända till fem horn. Arabiska fåret skiljer sig från
andra genom svansen, som stundom är dubbel och består af fett; den är så stor och tung, att
ofta små hjnlvagnar sättas nnder för att hjelpa djuret att släpa den efter sig. Soutdownfåret
har fin men rak ull, kallad kam-ull.
Getslägtet (Capra) har äfven kantiga horn, böjda bakåt, men mora rakt
uppstående. Hannen kallas Bock. Arter häraf äro: Tama Geten (Capra hircus), af
hvilken många afarter eller racer finnas. Stenbocken (C. ibex) träffas på högsta
Alperna och Pyreneerna samt i vestra Asien, men är numera ytterst sällsynt.
Bland de särskilda racerna af tama geten utmärka sig Angorageten, hvilkens hår är en fin,
snöhvit och silkeslen ragg, som kallas kamelhår, och hvaraf äkta kamelgarn spinnes, samt
Kasch-mirsgeten, hemma i Ilögnsien, som mellan de grofva ragghåren har det tina fjnn, hvaraf de
dyrbara äkta knschuiirs shuwlurne väfvas.
Antilopslägtet (Antilope) utgöres af vackra, smärt bygda, ytterst snabbfotade
och skygga djur, med runda och i allmänhet släta horn, kort och slätt hår.
Bland arterna märkas Gazellen (Antilope dorcas) i norra Afrika, stor som ett
får, rödbrun med en svart rand pu hvardera sidan, beryktad för sina vackra
ögon. Kogazellen (A. bubalis) i norra Afrika, stor som en hjort, med hufvud
som en oxe. Elanden (A. oreas), som träffas vid Kap, hinner nästan en elgs
storlek, hvar emot Dverggazellen (A. pygmaia), är föga större än en hare.
Stengeten (A. rupicapra) finnes på Alperna.
En hithörande art, Antilope euchore, gulbrun till färgen, som i stora hjordar träffas i södra
Afrika, hnr på ryggen en hudfåll, på andra sidan beväst med hvita hår, hvilken öppas då djuret
hoppar eller böjer sig. Då en samling sådana djnr står stilla äro alla brnna, men om de hastigt
skrämmas, t. es. genom ett skott, så synes hela skocken i ögonblicket hvit.
Hjortslägtet (Cervus) är utmärkt genom sina horn, livilka äro täta och
likartade ända igenom, samt greniga; de tillhöra endast hannarne, samt fällas en
gång om året, hvarefter nya åter utväxa. Hithörande djur finnas i Europa,
äfven i Sverige. Arterna äro: Elgen (Cervus alces), den störste af slägtet, högre
än en häst, med breda, platta, fingergreniga horn, som stundom väga 50 till 60
marker; honan kallas Elgko. Kronhjorten (C. elaphus), vid en liten hästs höjd,
rödbrun, om vintern grå, med stora trinda och enkelt greniga hom; honan kallas
hind. Benen (C. tarandus), gråaktig, med stora, släta, mycket böjda och
mång-greniga horn, trifves endast i polarländerna, emedan hans föda är den der växande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
