Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svinet hemtar sin föda ur både växt- och djurriket och är ganska läckert då det har att
välja på, inen äter eljest nästan hvad som helst. Murkviirdigt är att detta eljest driunliga djur
uti vissa fall visar större skarpsinnighet än både hästar och hornboskap. Så ser man stundom
t. ex. tiere förena sina krafter att nedbryta en gardesgård eller annat stängsel; och om ett svin
märkt att aflyftondet af en hake eller klinka är vilkoret för att obehindradt komina igenom en
grind eller dörr, så söker det sedan att med trynet på sådant sätt skaffa sig inträde.
Elefanten (Elephas) är till kroppsmassan det största af alla landtdjur, öfver
ryggen ända till 10 fot hög. Han har mycket grofva lemmar, 5 tar på hvar
fot, stort liufvud och kort hals; hvad som mest utmärker elefanten är hans nos,
hvilken är förlängd till en 4 a 6 fot lång snubel, i hvars ända näsborrarne
sitta. TJr munnen framstå tvänne betai% stundom ända till 4 fot långa och af
20 till 30, någon gång ända till 50 skålpunds vigt; dessa lemna hvad vi
vanligen kalla elfenben. Två arter af elefanter äro kända; den Indiska (1?. indiern)
och den Afrikanska (E. africanus).
Elefanten föder sig ensamt af växtämnen, såsom gräs, löf och dylikt; emedan den korta
halsen ej tillåter honom att nä marken med munnen, upphemtar han både foder och dryck med
snabeln; denna är hans vigtigaste lem: med den andas, Inktar, känner och fattar han; i ändan
sitter en utväxt som liknar ett linger, och med den kan han gripa helt små föremål; i snabeln
sitter en sådan styrka, att han med den kan afbryta tjocka trädgrenar, med ett slag döda större
djnr o. s. v. Han är af naturen from och öfverfaller hvarken djur eller menniskor, om han ej
retas. Oaktadt sin klumpiga kropp är han ganskn suabbfotad: hans skridt går lika fort som
en hästs småtraf, och elefantens traf motsvarar hästens galopp; han går lätt upp och ned för
branter, der sjelfva kamelen har svårt att komma fram. Det har påståtts, att elefanten ej sjelf
kan resa sig om han kommer ikull, att han sofver stående lutad mot trädstammar och fåogas
genom att träden till hälften afsågus, så att de brista då han stöder mot dem och han sålnnda
faller till marken och blir liggande; allt detta är dikt. Elefanten sofver liggande, ungefär som
en ko, men med bakbenen sträckta utåt, och han både lägger sig och stiger npp med mycken
lätthet. Indianska elefanten har sedan urminnes tider varit begagnad som husdjur; genom sin
styrka är hau myckel nyttig som bärare och drugare, och hans snabbhet gör honom tjenlig på
resor: med många personer pä sin rygg kan hau tillryggalägga ända till I- mil i timmen; han
förstår lätt sin förare, uträttar • villigt hvad han blir befald och visar mycken bktsamhet mot
livad åt hounn anförtros. Han visar sig tacksam mot välgörare, men hämnas om någon gör
honom illa. Han tycker om starka drycker och arbetar ifrigare då han fått löfte pä sådana,
eller på socker. Elefanten är fullväxt först vid omkring 25 års ålder, och kan lefva i 100 år
och deröfver.
Flodhästen (Hippopotamus) iir näst elefanten det största af alla landtdjur;
lians kropp är längre, men benen kortare, så att lian öfver ryggen är blott 4
till 5 fot hög; har 4 tår på hvar fot, samt betar af ännu finare ämne än
elfenben. Han anses vara den Behempth som omtalas i bibeln; vistas mest i
Afrikas stora floder, men går om nätterna i land för att beta samt gör ofta
stor skada på risfält och andra planteringar, der han nedtrampar långt mera än
han förtär.
Noshörningen (Rhinoceros) är nästan lika stor som flodhästen, med 3 tår på
livar fot; på nosen sitter ett något bakåt böjdt horn, stundom litet, stundom mer
än en aln långt, med hvilket han kan nedlägga sjelfva elefanten. Träffas både i
Asien och Afrika. Somliga arter hafva två horn, ett mindre bakom det stora.
Tapiren (Tapirns) har 4 tår på fram- och 3 på bakfötterna, samt nosen
förlängd till snabel, fastän mycket kortare än elefantens. Den Amerikanska tapiren
iir af en åsnas storlek och lefver vid floderna i Brasilien; den Indiska är något
större, och vistas på Malakka och de Ostindiska öarna.
Fjerde flocken; Arilivillgade eller som de äfven kallas Vinjfotade. Dessa
djur hafva långa och smala, nästan köttlösa tår eller fingrar, och dessa förenade
genom en mellan dom utspänd hinna, kallad flygliud, hvilken på båda sidorna
räcker från halsen till svansspetson, och således äfven sammanbinder framfötterna
med bakfötterna. Medelst denna hinna kunna de fladdra i luften, hvarför de
fordom räknades bland foglarne; de äro dock verkliga däggdjur, mod hårbeväxt
kropp, tänder i munnen, samt föda lefvando ungar, som dia sina mödrar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
