Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
återkomma följande vår. Svalorna bvgga konstmessiga bon, af våt lera och dylikt; hussvalan
fäster sitt utanpå en vägg, under ett fönsterbräde eller dylikt; ladusvalan vid taket inuti något
uthus, men backsvalan gräfver sig in i någon sluttande sandbank.
Lärlian (Älauda) är vanligen vårens första budbärare, ocli en bland våra
flitigaste sångare. Till samma afdelning räknas Härfogeln (Upitpa epops) samt
en stor mängd andra arter, livaraf de flesta finnas i Amerika.
Kräkslägtet (Corvus) är utbredt öfver hela jorden, och innehåller många
arter. De hos oss mest bekanta äro: Korpen (Corvus corax). Gråkråkan (C. cornix).
Hakan (C. frugilegus), Kajan (C. monedula) ocli Slcatan (C. pica). Skrikslägtef
{Garrulus) räknar bland sina arter Nötskrikan {Garruha glandarius). Staren
(Sturnus) är något mindre än de förenämnde. Paradisfogeln {Iaradisea) från
Isy a Guinea utmärker sig genom sina fjädrars ovanliga prakt.
En egenhet, som tillhör alla arterna af kråk- eller korpslägtet, är deras tjufaktighet; de
försöka nämligen att snatta och föra till sina bon allt hvad de se blänka, såsom silfver, gnid,
juveler, till och med glödande kol, hvarigenom de stnndom till och med anstiftat eldsvådor;
af detta begär har uppkommit ordspråket: »stjäla som en korp». De hithörande foglarne äro
dåliga sångare, men kuDna lätt tämjas, och läras att uttrycka vissa ljud och äfven nttala hela
ord. Oin Paradisfogeln trodde mau länge, att han saknade fötter; han kallades också P. apoda
(fotlös), och att hau på grund bäraf måste tillbringa hela sitt lif flygande i lnften. Rätta
förhållandet är, att infödingarue aftaga fotterna då dé afsäuda sådana foglar till Ostindien och Kina,
hvarest de af fruntimren begagnas såsom hufvudprvdnader.
2:a ordningen: GtHiiirtade foglar Volucres). Dessa hafva någon likhet
med de förogående, men skilja sig från dem genom annan form på fotterna, som
ofta äro små och svaga. De flesta tillhöra de heta klimaten, och blott några få
träffas hos oss. Till denna ordning räknas Papegoja, Hackspett, Gök, Tukan,
Blå-kråka, Ngttskärra, Ringsvala, Kolibri, Biätare och Hornfogel m. fl.
Papegojorna {Psittacus) igenkännas på näbben, som är kort, starkt krökt och
nästan oformligt tjock. Tungan är tjockare och köttigare än hos andra foglar,
och sådana ord, som de ofta höra, kunna de upprepa så tydligt, att de sägas
kunna tala. Tiere hundra arter äro kända, hvilka alla lefva vilda i de varma
länderna. Bland de tama, som hos oss förekomma, äro de flesta gröna, men äfven
annorlunda färgade arter finnas; Kakacloran, så kallad efter sitt läte, är livit.
En papegoja anses kunna lefva ända till 100 år.
Papegojorna äro bland foglarne hvnd aporna äro bland däggdjuren, och hafva till stor del
samma både förtjensfer och fel; de kunna bli tillgifna och läraktiga, men visa sig äfven elaka,
falska och hämdgiriga. De visa ej sällan eu slughet och list, som gränsar till verkligt förstånd
och beräkningsförmåga.
Haclcspettarnc (Picus) äro äfven ganska talrika, samt finnas i alla länder.
De klättra på trädstammarne och hugga hål deri med näbben, för att utplocka
insekter, livaraf de lefva. Spillkråkan {Picus martim) är den största af detta
slägte. Göktytan (lynx) liknar hackspettarna, men klättrar icke; hon har så
böjlig hals, att hon kan vända liufvudet nästan rundt omkring.
Gökslägtet (Ouculus) är likaledes rikt på arter, som bebo alla länder. Hos
oss finnes blott en art, C. canorus, hvars angenäma tvåtoniga sång är allmänt
känd. Han kommer hit i Maj, upphör att gala då honan slutat lägga sina ägg,
något efter midsommar, samt flyttar sin väg i Augusti.
Gökhonan bygger intet bo, utan lägger sina ägg i Ariors, Rödstjertars eller andra
små-foglars nästen, ett i hvartdera; dessa småfoglar rufva det främmande ägget jemte sina egna
till dess de alla ntkläckas. Göknngen växer och blir snart så stor, att han uttränger sina
fostersyskon och fosterföräldrarne hafva all möda att anskaffa tillräcklig föda åt honom ensam.
Härmed fortsätta de likväl oförtrutet, stundom med andra foglars biträde, ända tills han blir
fullvält; men då far han sin väg utan att bry sig om sina vårdare, och härifrån är ordspråket
»en otacksam gök». Att göken på hösten förvandlas till hök är en orimlig dikt, som ej har
ringaste grund.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
