Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Blåkråkan (Coracias garrula) är en af våra vackraste foglar.
Nattskärran (Caprimulgus" europætts) sofver om dagen och flyger omkring
under nätterna.
Tornsvalan (Cypselus apus) liknar till det yttre svalorna men räknas ej till
dem, utan tillhör denna ordning. Hon har så små fotter, att hon ej kan gå på
marken, men ldoma äro stora och hvassa, och med dem hänger hon sig fast på
någon vägg eller mur då hon hvilar. En art häraf är Salanganen (C.
esculen-tus) på Ostindiska öarne, som bygger de s. k. ätliga fogelbona.
Salangahens bo be9tär af ett hvitaktigt geléartadt ämne, hvilket i Kina anses såsom cu stor
läckerhet. Bona äro ganska små och fästas högt upp pä klipporna, der dc med svårighet och
fara insamlas tvä gänger om året, sedan nngarne äro flygfärdiga. Ett sådant bo väger omkring
3 lod; från hela indiska arkipelagen utföras årligen omkring 24,000 centner.
Kolibri eller Honungsfogelslägtet (Trochilus) finnes blott i Amerika; flere
hundra arter äro kände och utmärkte genom den skimrande glansen pa sina
fjädrar, som variera i nästan alla färger. Eland dem finnas de minsta af alla
foglar; en art är till kroppen mindre än en humla, ehuru han med stjerten, den
langa syllika näbben och de jemförefsevis stora vingarne ser något större ut.
Dessa foglar fladdra likt fjärilar kring blommorna, ur hvilkas kalkar dc med
sin långa tunga upphemta så väl honungssaften som små insekter, utgörande
deras föda.
Biätaren (Merops) och Isfogeln eller Kungsfiskaren (Alcedo) äro begge äfven
vackra foglar, som finnas i Europa och någon gång äfven i Sverige. Den förre
fångar insekter i luften, liksom svalorna, den senare lofver af fisk.
Hornfoglame (Biteeros) från de varmaste länderna, hafva sitt namn af en
utväxt liknande ett horn, som sitter ofvanpå den ganska stora näbben.
3:dje Ordningen: lloffoglar (Accipitres). Som namnet tillkännagifver lefva
dessa foglar hufvudsakligon af andra djurs kött, likasom rofdjuren, och hafva för
detta ändamål tjenliga redskap, såsom starka, krokiga och hvassa näbbar,
kraftfulla fötter samt grofva och hvassa klor. Do hafva ganska skarp syn och äfven
fin hörsel samt godt väderkorn. Hvad de gripa bära de i klorna och icke såsom
skatorna med näbben. Sitt rof förtära de med ben, hud, hår, fjäder och allt;
hvad som häraf ej kan smältas sammautofvas i deras mage till bollar, hvilka
dagen derpå uppkastas; fogeln är då strax färdig alt börja en ny måltid, men
kan äfven svälta i flera dagar, då omständigheterna så påfordra. Koffoglarna
delas här i tro slägten: Uggla, Hök och Gam.
Uggleslägtet (Strix) skiljer sig frän andra foglar deruti, att de stora ögonen
äro riktade framåt och icke åt sidorna; hufvudets fjädrar sitta på sådant sätt,
att de formera ett ansigte snarlikt kattens, hos några med uppstående af fjädrar
bildade örontofsar. Yissa arter jaga om dagen, andra bländas af dagsljuset, och
äro i rörelse blott nattetid. I Sverige finnas 12 arter af detta fogelslägte; bland
dem innefatta dagugglorna både den största och den minsta ugglan i Europa,
nemligen Bergufven (Strix bubo), som är af en tjäders storlek och så stark att
han äfven fångar harar, lam, orrar, hjerpar m. m., samt S’parfugglan (S.
pas-serina), spm till kroppen är ungefär så stor som en domherre. Till nattugglorna
höra Hornugglan (S. otus) och Kattugglan (S. aluco).
Ugglorna äro vul glupska rofdjnr, som kunna göra skada på småfogel och dylikt, men öfver
hufvud äro de nyttiga genom ntrotande af råttor och möss, som ntgöra deras förnämsta föda.
Ugglornas skri är olika, men hos alla har det un viss likhet med menniskorösten: bergufven
ropar antingen ett utdraget uhuu! eller ett ängsligt båt! båt! kattugglan kuhuhuhu! eller Iclä-
hvitt! o. 8. v. Dessa ljud hafva varit och äro måhända ännu föremål för mycken vidskepelse
och vantro hos allmogen, som anser sig deruti höra olycks- eller dödsbådande röster från skogsrå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
