Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tiner tus) finnes pä vissa orter vild; Sädgåsen eller Vildgåsen (A. segetum) har något
längre vingar. — Andslugtet (Anas) har mindre kropp och kortare hals; hit
höra Gräsanden (Anas boschas), stammen till våra Ankor. Artan (A. querquedula),
Krickan (A. erecca), m. ii. — Dykunder (Fuligula) kallas ett annat slägte, till
hvilket räknas Sjöorren (F. nigra), Alfogeln (F. g/acialts) och Ejdergåsen (F.
mollissima). — Skraken eller Körfogeln (Mergies) liknar Dykänderna och lefver,
likt dessa, mest af fisk som fångas på djupet.
Fordom troddes svanen hela sitt lif vara stnm, och att han endast kort före sin död lät
höra nägrn klingande toner; hfiraf har uppkommit ordet Svanesang, hvarmed förstas det sista
yttrande någon har här i lifvet. Denna asiat har saunolikt nppstått genom förvexling af de olika
arterna; rätta förhållandet är, att tama svanen aldrig låter höra något annat ljud än ett sakta
knorrande eller en tin hvissling, då deremot vildsvanen uppstämmer starka och uthållande
trumpettoner. — Vildgässen låta på sina tlyttningståg stundom höra ljud som likna hundskall; då de
ofta flytta nattetid och döljas af mörker, lmfva dessa ljud föranledt sagan om Odens jagt. —
Ejdergåsen, som i stora skaror häckar vid nordliga kuster, hekläder sina bon med dun som hou
rycker af sin egen kropp; dessa bon skattas på både dun och ägg, och häraf kommer det till
sängkläder sa mycket berömda Ejderdunct.
Bland de Pelikan artade foglarnes slägten äro: Pelikanen (Felecanus) hav lång
näbb och under hakan en af huden bildad .säck, tjenlig att deri samla och bära
födoämnen. Fregattfogeln (Tachypetes) liknar nästan en glada, och träffas mest
ute öfver de stora hafven. Tropikfogéln (Phaeton) är något större än en dufva,
träffas endast på hafvet i grannskapet af eqvatorn; flyger lätt och kretsar
behagligt omkring fartygen, med hvilkas vimplar han liksom tyckes vilja leka.
Man har om pelikanen en gammal sägen, enligt hvilken han, då det fattas houom vatten,
med näbben skulle öppna sitt bröst och vederqvicka sina ungar med sitt eget blod; af denna
sägen har pelikanen blifvit framhållen såsom mönster för moderskärlek. Denna sägen är likväl
ogrundad; pelikanen behöfver ej törsta, emedan han alltid uppehåller sig nära vatten, och hvad
han gifver ungarne är ingenting annat än de födoämnen han samlat i sin hakpåse.
De Lfingvingade simfoglarua halva kort hals men långa vingar, hvarför
deras flygt är hastig och uthållig, så att de mera äro i rörelse i luften än hvila
på vattnet. Hit höra: Måsarna (larus), som likt korpen förtära nästan alla
djurämnen som de öfverkomma. Fisktärnorna (Slerna) uppsnappa småfisk och
blötdjur, vanligast från vattnets yta. Begge slagen äro af flere arter, och vistas
ofta i stora skaror vid både salt och färskt vatten. Labben (Lestris) äfven
kallad Svartlasse, fiskar icke sjelf, mon lefVer dock af fisk, hvilken lian skaffar
sig på det sätt, att då en mås eller tärna uppflyger med ett rof anfaller han
fogeln med hugg och slag tills denne släpper sitt byte, som han då griper i
luften. — Stormväders-fogeln (Procellaria pelagica) liknar något en svala och
flyger under stark blåst efter fartygen, för att söka små hafsdjur i kölvattnet. —
Albatrossen (Diomedea), stor som en svan, lefver mest på stora oceanen och är
allmän söder om vändkretsarna.
Gumpfotade simfoglarne kallas äfven Dykare; derus fotter sitta så långt bakut,
att de endast med svårighet kunna gå eller stå, i nästan upprätt ställning, men
de simma och dyka med så mycket större färdighet; somliga liafva derjemte så
klena vingar, att de ej kunna flyga, och synas alltså skapade att lefva på och i
vatten. Till dessa räknas följande slägten: Alkorna (Alca), bland livilka
Tord-mulen (Alca torda) hos oss är allmännast. Garfogeln (A. mpennis) är stor som
en gås, men kan icke flyga; är numera sannolikt utdöd. Grislan (Urta grylle)
har temlig likhet med Alkorna. — Lommen (Colymbus) flyger starkt och
bullrande, men tungt. Doppingen (Podiceps) har någon likhet med Lommen; båda
äro flyttfoglar. — Pinguinen (Aptenodytes) har i stället for vingar endast tvänne
skinnlappar, betäckte af fjäll, men fjäder pä sjelfva kroppen; han kan således
icke flyga. Linnes endast i södra oceanen, på andra sidan om varma zonen.
8:de Ordningen: Striltsfoglar (Proceres). Bland dessa förekomma do största
af foglarne. Deras fjädrar äro icke, som hos ulla andra slägten, täta och sam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
