Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
krossa det geupm att sammandraga sig. Uti detta slägte träffas de största ormar
man känner. Kungsormcn (Boa comtrictor) säges bli ända till 20 fot lång, ocli
Jätteormen (B. murina) ännu längre samt tjock som en timmerstock. Båda finnas
i Sydamerika. Kungsormen uppehåller sig mycket i träden, kastar sig derifrån på
större djur, som komma derunder, såsom getter, rådjur, svin m. m., krossar först
sitt rof, öfvergjuter det med sin slemmiga saliv och sväljer det sedan småningom.
Jätteormen vistas mest vid och uti vatten, der han griper djur som komma för
att dricka. Då en sådan orm gjort sin måltid blir han trög, och kan under
matsmältningen ligga flere dagar, ja veckor, alldeles orörlig, hvarvid han lätt
kan dödas. Såsom icke giftiga uro dessa ormar i allmänhet föga fruktade, och
högst sällan angripa de någon menniska. Lindormen (Python) i Ostindien har
så väl till storlek som lefnadssätt mycken likhet med Boaslägtet.
Bland öfriga ormar, som särdeles i Amerika förekomma, nämnes här blott
Blindormen (Typlilops), livars ögon synas endast som mörka punkter under huden.
En mängd diktade sägner rörande ormar finnes och äfven tros af allmogen. Sä pästäs, att
om någon slår en huggorm utan att döda honom, så skal) ormen i sju år lnra på att fä hämnas,
och om ej detta lyckas, bitn ihjäl sig sjelf. Ett giftigt slug som kallas hjulorm tros bita sig i
stjerten och resa sig upp samt rullande som ett tunnband eller ett hjul förfölja sin fieudc, till
dess han får bitas; äspingen skall, dä han blir slagcu, sno sig omkring käppen, då denne åter
upplyftes följa med upp och kn9tn sig kring halsen på sin angripare, med mera dylikt. Allt
sådant är ogrundadt. En giftig orm visar väl mindre rädsla uti en giftlös, men alla fly dock
menniskan, och intet exempel linnes på att en orm förföljer någon.
Lika grundlöst är påståendet, att en menniska kan hnfvn lcfvande ormar, ödlor eller grodor
i sin mage, hvilket dock inånga tro. Omöjligt är väl icke, utt om någon sofver med öppen
inun kan ett sådant djur krypa dit in, men ned genom svalget kunde det likväl svårligen komma
utan att menniskan blefve qväfd; men vore äfven detta möjligt, skulle djuret snart dö.
4:de Ordningen: (ti r 0(101’ (Batraohia). Dessas hud är alldeles naken, utan
hvarken fjäll eller annan betäckning, och håller sig alltid klibbig eller fuktig.
De hafva ofullständigare organisation än andra amfibier, från hvilka de äfven
skilja sig i fortplantningssättet, genom att de undergå förvandlingar innan de bli
fullväxta djur. Honan lägger sina ägg i stillastående vatten, och om våren ser
man i kärr och småsjöar s. k. grodrom i klara massor, än klumpvis, än i långa
strängar. Häri utvecklas grodungarne, som först kallas klumpmaskar eller
knut-maskar, äro utan fötter och snarlika små fiskar, lifligt simma omkring och ej
kunna lefva på det torra. Derefter utväxa först bakfötterna och sedan
fram-fötterna, stjerten vissnar och försvinner, gälame bortfalla och det nu fullbildade
djuret kan äfven lefva i luften. Xågra hithörande djur behålla likväl stjerten,
ett fåtal äfven gälarne. Till denna ordning höra Grodan och Salamandern.
Grodorna (Bana) undergå som ungar fullständigt ofvannämnda förvandlingar.
Bland arterna häraf äro följande mest bekanta: Paddan (Bufo vulgärt#), ett fult
djur med grå vårtfuH hud och ej så långa bakfötter; hon är tung och ovig, går
eller skrufvar sig fram mera än hoppar, och uppehåller sig helst i stenrösen,
gamla murar och på andra skuggiga och fuktiga ställen. Grodan (Ilana temporar ia)
har slätare skinn samt långa bakfötter, är vig och liflig, uppehåller sig om dagen
i diken och vattenpussar samt hoppar på qvällarne omkring i gräset. Ätliga
grodan (B. esculenta) kallas så, emedan hon på vissa ställen, t. ex. i Frankrike,
begagnas till mat. Trädgrodan eller Löfgrodan (Hyla viridis) är liten, grön,
vistas om sommaren i löfträd och buskar, der hon hoppar mellan bladen; finnes
i södra Sverige.
En fullt utbildad grada förtär aldrig växtämneu, utan lefver af insekter, sniglar, maskar
och dylikt. Såsom härigenom nyttiga, men i intet afseende skadliga böra dessa djur lemnas
ostörda der de uppehålla sig i trädgårdar, åkrar eller ängar. Intet nf dessa djur är giftigt, men
några af dem gifva ifrån sig en skarp och frätande saft. Paddorna kunna lefva länge utan föda.
Salatnandern (Sa/amandra) liknar till det yttre ödlan, men är utan fjäll och
undergår förvandling liksom grodorna. Hit räknas Vattenödlan (Triton paludris),
som hos oss är allmän i dammar och vattenpölar under sommaren. Landtsala-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
