Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mandom (Salamandra maculata), från sydliga Europas bergstrakter, ansågs fordom
som ett underdjur: lagd på glödande kol utsilar lian ur sina porer en vätska,
som för en kort stund skyddar honom mot hettan, livarför han fordom troddes
kunna lefva i elden. Några djur, som nära likna Salamandern, behålla gälarne
så länge de lefva: ett sådant är Proteus anguinus, som finnes i Österrikes djupaste
bergshålor, dit aldrig dagsljuset intränger; han är fotslång, smal och halft
genomskinlig, samt har blott två mörka punkter under huden i stället för ögon. Sirenen
i Amerika har endast korta framfötter och liknar för öfrigt en ål.
Ejerde Klassen: Fiskar (Pisces). Dessa lefva endast i vatten, hvartill de
också äro bildade. Hufvudet är framtill spetsigt och kroppen slät och glatt, för
att lätt kunna tränga fram i vattnet. Yttre lemmar, som härvid skulle vara till
hinder, finnas icke, utan äro utbytta mot fenor, som förmedla rörelsen. Då man
vet att fisken dör snart, sedan han upptagits ur vattnet, kunde det synas som
han icke behöfde någon luft; men äfven för fiskens lif är luft nödvändig. Hos
de fullkomligare djuren verkar luften genom lungorna (sid. 187), men fiskarne
liafva inga lungor, utan deras blods syrsättning sker genom de så kallade gälarne.
hvilka antingen i fransar eller tofsar sitta vid hufvudet, hos de flesta täckta med
ett så kalladt gällock. Då man betraktar en fisk i vattnet, ser det ut som om
han alltid sväljde någonting; detta kommer deraf, att han i munnen intager vatten,
hvilket går ut genom gälarne, hvarvid det i dessas fina ådror befintliga blodet
syrsättes af den luft, som finnes upplöst i vattnet. Endast våta kunna gälarne
förrätta denna tjenst; i luften torka de så att deras blodkärl sammankrympa,
hvarigenom fisken qväfves till döds. Af den ringa mängd luft, som sålunda
kommer fiskarne tillgodo, är en gifven följd att deras blod erhåller mindre värme,
och är derför obetydligt varmare än det vatten, hvaruti de lefva. Eiskarne
liafva ingen hals, utan hufvudet sitter omedelbart fästadt vid bålen; ögonlock
saknas och inga ytteröron finnas. De flesta fiskar liafva tänder, icke allenast i
lcäkarne utan äfven på tungan, i gommen och ned i svalget, men dessa äro spetsiga
så att födan med dem icke kan tuggas utan endast fasthållas. De lefva af
smådjur och annat som kommer i vattnet; några sluka äfven fiskar och andra större
djur, och dem kallar man roffiskar. — De flesta fiskar fortplantas genom ägg,
som man kallar rom; hannar och honor närma sig vid lektiden till stränderna
eller grundare ställen, helst der vattenväxter finnas, hvarpå honorna lägga äggen
och hannarne öfvorgjuta dessa med sin så kallade mjölke, hvaraf de bli befruktade,
så att när sedan solvännen verkar på dem, ungarne utkläckas derur. ifan kallar
dessa förrättningar fiskarnes lek; tiden derför är olika för särskilda arter.
Man linner alltså, att liskarne hiiruti skilja sig från däggdjur och foglar, hos hvilka
befruktningen måste sko inuti honans kropp. Den åsigt har yttrats, att fiskbonorna ined munnen
insupa hannarnes mjölke, och sålundu befruktas; inen detta är ingenting annat än gissning, som
vid närmare observationer befinnes sakna ull grund. Det är otroligt till hvilken grad liskarne
föröka sig, särdelas vissa arter deraf: en endu sillhona kan hafva 70 tusen romkorn på en
gång i sig, en gädda 150 tusen oeh en stor torsk ända till 6 eller 7 millioner. Men sådant
behöfs också för ersättande af den förödelse, denna djurklass är underkastad; utom den otaliga
mängd, som af inenniskor årligen fångas, förminskas liskarne äfven af roffiskar, sjöfoglar,
skäldjur, livuldjur och på många audrn sntt. Don nytta menniskan har af liskarne är mångfaldig;
utom att mångas kött utgör en angenäm och helsosnui föda, begagnas äfven af vissa arter fettet,
rommen, skinnet, fjällen, benen m. m. till hvarjelianda bruk.
Sammanräknadt känner mun mer än 8000 arter fiskar, af hvilka i
Skandinavien och kring dess kuster finnas ungefär 200. Så väl inre som yttre
olikheter förekomma äfven hos dessa djur: en del hafva i kroppen hardaben, andra
i deras ställe endast hist brosk. Eenorna äro äfven olika, Så väl till antal som
läge och beskaffenhet: vanligen förefinnas pariga bröst fenor och bukfenor, motsva-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
