Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Af en art (V. sabadilla) från Mexiko fäs s. k. Sabadillfrö. — Molla är från Sibirien, hos oss
bd bekant trädgårdsväxt; flera vilda arter finnas. — Lönn är ett af vära prydligaste löfträd;
med tätt, hårdt och segt virke; lakar liksom björken, och af laken kan genom kokning erhållas
rent socker, ehuru till färgen brunt. Vanliga Lönnen (A. platanoides) växer i våra ängsmarker;
Sockerlönnen (A saccharinum), hemma i Nordamerika, är den på sockerhalt rikaste; Spetslönnen
eller Tysk Lönn (A. pseudoplatanus), planterad hos oss, har bästa virket; Nafver eller Fältlönn
(A. campestre), i södra Sverige, blir sällan annat än en buske, men hur äfven godt virke. —
Gummi urahieum är en kåda, som utrinner ur en art Akasia (A. nilotica), hvilken växer i
Egypten, Arabien m. fl. st. Af slägtet Mimosa finnas flera arter, hvilkas blad visa sig känsliga.
Härvid utmärker sig i synnerhet en, kallad Känselblomma (M. sensitiva), hvilken är så känslig,
att den vid minsta vidrörande sammandrar sina blad; vid starkare vidröring angripas äfven
grenarna. — Asken (Fr. excelsior) är äfven ett vackert löfträd, hvars blad och äfven grenar och
qvistar alltid sitta tvä midtför hvarandra. Löfven slå ej ut förr än frostnätterna äro förbi, och
vid första frost uffulla de, stundom ännu gröna, och trädet kau alltså begagnus som tidmätare
för mera ömtåliga växters ut- och inflyttning i vinterhosen. Virket är hårdt och segt. En art
ask (Fr. omus), som växer i södra Europa, kallas Mannaträd, emedan ur detsamma utsvettas en
söt saft, som stelnar i luften och kallas Mauna; den linnes till saln på våra apotek. —
Eben-holts växer i Ostindien, särdeles i de stora skogarne på ön Sejlon; dess härda och tunga virke
är bekant; i unga träd är det livitt, men blir sedan svart, först omkring märgen, sedan allt
mera utåt ytan. — Johannisbröd är en skidfrukt, hvilken växer på ett medelmåttigt träd eller
buske, som endast trifves i de vurma länderua. Frukten är välsmaklig och födande, både för
menniskor och boskap, och deraf kun äfven beredas godt och vederqvickaude vin. Namnet har
det fått deraf, att enligt sagun Johannes begagnade denna frukt som bröd i öknen. —
Fikonträdet härstammar fräu mindre Asieu, men växer i södra Europa på kall jord och hos oss i
drifhus. Hela växtens saft är skarp och giftig, men den päronformiga frukten hr, då den blir
mogen, både smaklig, närande och helsosam. En art Fikonträd (F. elastica) i Ostindien är en
bland de växter, af hvilka gummi elustienm erhälles.
24:de Klassen; Löllgifte (Cryptogamia), hvilka icke hafva tydliga blommor.
Denna klass torde bli lättast åskådlig om den indelas i de fyra naturliga
grupperna: Ormbunkar, Mossor, Alger och Svampar.
Ormbunlcarne (Filices) och deras samsläglingar liafva merendels gröna blad,
och stå derigenom närmast de fullkomligare växterna. Hit räknas: Shäfte
(Equi-setum), Ormbunke eller Braken (Pteris), Stensöta [l‘olypodium), Träjon (Asputium),
.JAsgräs (Ostnunda), Braxnagräs (Isoétes), Mattelummer (.Lycopodium) m. fl.
Skifte eller Skafgräs (E. hiemale) växer i torr jord, och innehåller så mycket kisel, att
dermed både träd och metaller kuuna slipas. Härmed beslägtade arter äro: Fräken (E.flaviatile),
som växer i vatten; Käfrnmpa (E. arvense), på ängar och åkrar; Grangräs (E. syltatieum) i
skogsäugar. — Ormbunkar eller Braken trifvas bäst i våt och varm luft; i vissa delar af de
heta länderna växa de till samma höjd som träd; att de icke tåla köld synes deraf, att de små,
som växa hos oss, gulna vid första frost. Be ätas af inga husdjur, men kunna begagnas till
strö samt stoppning i madrasser; som bränsle brinna de dåligt, men lågan är mycket het och
deras aska rik pä kali. Om stjelken snedt afskäres nära roten, så synes i hans inre en tydlig
bild af en fläckt örn; härar dess botaniska namn (F. aquilina). — Stensöta växer mest på berg
och större med mull öfvertäckta stenhällar; dess stjelk är snarlik Bräken, men roten smakar
söt, någt likt lakrits. — Träjon växer i skog, vid vägar och kring stenar; dess rot begagnas på
apotek, och anses som ett förträffligt medel mot tarmmaskar. — Braxnagräs växer på botteu af
insjöar och floder, och har sitt namu deraf, att dess uppflytande tillkännager braxuarnas lektid,
emedau det dervid af dessa fiskar lösrotas från bottneu. — Mattelummer växer på mossbetäckt
skogsmark, der hau slingrar sina långa refvor och grenar utåt marken; bar sitt namn deraf, att
han begagnas till att fläta mattor; dess fina groddkorn är så kalladt Nicht, som användes för
hudlöshet på barn, äfvensom att härma blixt, emedan det kastadt i elden brinner mycket hastigt,
utan ljud eller rök.
Mossor (Muså) hafva väl äfven blad, men blott hos några arter äro de gröna,
annars mestadels af andra förger. Dessa växter äro ganska talrika; inemot 3000
olika arter äro redan kända, och sannolikt finnas många flera i ännu icke
undersökta länder. Bland de anmärkningsvärdaste af hos oss växande äro: Björnmossa
(.Polytrieum), Hvitmossa {Sphagnum), Stubbmossa {,Jungermannia) m. fl.
Björnmossan växer i fuktiga skogar, nyttjas till uguqvastar m. m.; har sitt namn deraf, att
björnen hufvudsakligast väljer denna vid beredningen af sitt ide. — Hvitmossan växer i kärr
och mindre vattensamlingar till den mängd, att de slutligen förvandlas till fast mark genom att
fyllas af den mull, som uppstår vid mossans förruttnelse. —- Stubbmossan tillhör en familj som
man kallat Lefvermossor, och mest växer på våtaktiga ställen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
