Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Uti naturliga tillståndet finnas högst sällan några mineralier fullkomligt rena, utan
merendels äro flera ämnen blandade med hvarandra, ocb härigenom uppkomma de många olikheter
i färger, hårdheter in. m., som man i naturen så ofla varseblir hos samma slags jnineralie. Dä
sådana blandningar till någon betydligare del innehålla metaller kallas de af bergsbrukare Malmer,
och benämnas efter den rådande metallen, såsom Jernmalm, Kopparmalm o. s. v. Endast genom
kemiska åtgärder kan hvarje ämne för sig erhållas rent.
Första Klassen: Ar fettar (lapides). Hit räknar man alla sådana mineralier,
som icke smälta eller upplösas i vatten och icke brinna i eld, samt icke låta
uttänja eller sträcka sig. De äro alla spröda, ehuru mer eller mindre hårda,
sammansatta af andra kroppar, hufvudsakligast af jordarter. En del Mineraloger anför
väl siirskildt Jordarter och Stenarter; men som skilnaden dem emellan är ingen
annan, än att delarne i jord äro mera lösa men i stenarne hänga fastare
tillsammans, anföra vi dem här bägge i ett sammanhang, efter den jordart, som i
dem är öfvervägande. Med olika Jordarter förstå vi sådana blandningar af
element, som på ett eller annat sätt utmärka sig; de egentliga jordarterna, som
odeladt visa ofvan nämnda egenskaper, äro Kiseljord, Lerjord, Berylljord, Ytterjord
och Zirkonjord; härtill komma andra som kallas alkaliska jordarter, emedan i dem
ingå vissa alkalier, som göra dem något lösliga i vatten och inverka på
växt-färger. Sådana äro: Kalkjord, Talkjord, Turtgjord och Strontianjord.
Hvad som vanligen kallas jord innehåller en eller flera af dessa arter i löst tillstånd, till
skilnad från stenar, som hafva samma innehåll men delarne så fast förenade, att de utgöra större
stycken. Den lösa jorden har olika namn, bland hvilka äro: Mull eller Mylla (Humus), hvars
hufvudsakligu delar utgöras af lemningar efter förrnttnade växter och djur; brinner något i elden,
sväller i vatten och kan sammanhänga, men sönderfaller åter vid torkning. Man skiljer den i
Svartmylla (Humus atra), som nr mörk men af eld blir hvitaktig; Rödmylla (H. rubra),
röd-aktig, blir efter glödgning mörk; Umbra (H. umbra) är mycket lätt, brnnaktig, användes såsom
målarefärg; Dy eller Kärrjord (II. palustris), kan förbrännas till aska. — Lera (Argilla) är för
känseln mjuk och klibbig, brinner icke i eld, blir i vatten mjuk och låter bilda sig i former,
som vid torkningen blifva hårda och fasta. — Sand (Arena) kan i stark hetta smältas, men
förändras icke af vatten; efter grofleken kallas den Grus (Sabtilum), Flygsand (.Irena itueqvalit)
och MO (Glarea sterilis). Dessa tre, Mylla, Lera och Sand, tiunas på högst få ställen rena hvar
för sig, ntan nästan alltid mer och mindre sammanblandade, och ur denna blandning hcmta de
flesta växter sin hnfvudaakligaste näring.
KiseJjord (Sihx) är benämningen på en förening af de två elementen Kisel
och Syre. Den finnes i sin renaste form i Bergkristall, men ingår äfvon såsom
en hufvudsaklig beståndsdel i ganska många andra stenarter, deribland åtskilliga
af de för sin hårdhet och skönhet så kallade Ädelstenarna, hvilka vanligen med
ett gemensamt namn kallas Juveler, och hafva sina färger dels af jern, dels af
andra oxider i olika syrsättningsgrad. Vissa af dessa bestå väl förnämligast af
andra ämnen än kisel, men vi vilja här i ett sammanhang anföra de
märkvärdigaste af dem, i ordning efter deras hårdhet och vanliga värde.
Deniant eller Diamant är oftast färglös som vatten och har en gnistrande
glans. Han är den hårdaste kropp som finnes i naturen, och kan följaktligen
icke slipas med någonting annat än sitt eget stoft. Genom olika slipning får han
särskilda namn: de diamanter, som äro platta på två sidor, kallas Taffchtcnar,
och värderas minst; de som äro platta på en sida och spetsiga på den andra
benämnas liosenstenar, och de som äro spetsiga både öfver och under heta Briljanter,
samt anses som de dyrbaraste. Små och mindre rena, följaktligen lägre värderade,
diamanter begagnas till glasskärning samt till borrning och svarfning af hårda
stenar med mera dylikt. Diamanter träffas dels i sand och jordlager, dels
inbäddade i qvarts och lera, tillhöra i allmänhet de tropiska länderna och hafva
anträffats på Borneo, i Ostindien, vid TJralbergen, i Södra Afrika, i Brasilien och
på några andra ställen.
Diamnnten räknas vanligen till de brännbara mineralierna, emedan han består af kol i
dess renaste form, och kan i eld förflvgtigas. Diamantens hårdhet och motstånd mot nötning,
hans egna sätt att bryta ljuset samt hans sällsynthet göra honom till det dyrbaraste ämne som
finnes-, hnns värde nppskattas efter vigten, som räknas i karat och gran: 4 gran är 1 karat
och 72 karat är 1 lod Kölnisk vigt; priset stiger qvadratiskt med storleken, så att om t. ex.
en sten på 1 karat kostar 90 kr., så kostar en på 2 karat icke 2 X 90 = 180 kr., ntan 4x90
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
