Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med livilka rökes för att rensa luften från smittosamma ämnen, hvarjemte de
användas vid blekning, glasering och emaljering.
Krom är svartaktig, grå eller brun, med svag glans; användes till beredning
af de vackra färgerna Kromgult och Kromgrönt; förenad med jern blir deraf det
hårdaste stål. Träffas i Korge, Frankrike, Schlesien med flera ställen.
De öfriga egentliga metallerna äro dels utan känd användbarhet i näringarna
och blott för veteuskapsmän af betydelse, dels högst sällsynta, hvarför deras
närmare beskrifning här torde utan saknad kunna undvaras.
Fjerde Klassen: Mirdnnbara Mineralier. Hit räknas sådana
naturkroppar, som väl icke kunna hänföras till annat än Stenriket, men påtagligen
hafva sitt ursprung från organiska naturen, emedan de i eld biunna med låga och
dervid förflyktigas. Uti dem ingår kol såsom en hufvudsaklig beståndsdel,
hvar-ifrån dock svafvel utgör ett undantag. De märkligaste sådana äro:
Diamant, är här förut omtalad (sid. 294).
Blyerts eller Grafit, äfven kallad Ritbly, anses vara okristalliserad diamant,
ty han består af rent kol, med obetydlig tillsats af jern. Dess utseende är bekant,
Utom till blyertspennor begagnas han till smältdeglar, emedan han är osmältbar
och eldfast, och endast med syre brinnande; pulvriserad användes han äfven till
smörja för maskinerier. Den bästa och finaste träffas under stenkolslagren uti
England, men lian linnes äfven i Tyskland, på Sejlon med flera ställen.
Stenkol är ett stenhårdt brännmaterial, som upphemtas ur jorden, ofta från
större djup; innehåller oljeaktiga delar, hvilka genom hetta kunna utdrifvas och
förvandlas dels till en brännbar luft, lysgas, dels till en illa luktande tjära,
sten-kohtjära, hvarefter återstå hårda porösa massor som kallas coaks (kokes). Så väl
stenkol som kokos brinna med låga och gifva stark hetta, de förra med tjock svart
rök, den senare utan rök; begagnas af smeder och andra metallarbetare, vid
ång- och kalorikmaskiner m. m. Stenkol förekommer af flera slag med olika namn,
bland hvilka äro: Anthracit, djupt svart, hård och glänsande, brinner utan låga,
utan rök eller oangenäm lukt; Gagat, sammetssvart, antar fin polityr och användes
framför andra stenkol till förfärdigande af knappar, smycken och dylikt; Bladkol,
Grofkol, Sotkol m. fl., olika till fårg, hårdhet, användbarhet m. m.; män af yrket
påstå, att från England, som eger många gånger större stenkolslager än något
annat europeiskt land, komma icke mindre än sjuttio till bruk olika sorter
stenkol. I Sverige har hittills funnits stenkol blott i Skåne; men utom England
finnes i de flesta andra länder på många ställen ofantliga lager af denna nyttiga
och oumbärliga mineralie.
Af stenkolstjäran tillverkas genom destillation flerfaldiga såväl i tekniskt
hänseende som för medicinska ändamål vigtiga ämnen, bland hvilka vi här vilja
uppräkna åtskilliga af de mest kända, såsom Benzol, Benzin, Karbol- eller Fenylsyra samt
Anilin, af hvilket sist nämnda en mängd utmärkt vackra färgämnen kan frambringas.
Brunkol eller Liynit är af samma ämne som stenkol, men ursprunget från
växtriket är hos dessa mera tydligt; till fårgen äro de ljusare eller mörkare bruna,
brinna väl, men med mindre hetta, lemna sällan någon brukbar lysgas och äfven
deras kokes är sämre; de utgöra dock ett godt och mycket användt brännmaterial.
Äfven bland dessa finnas flera sorter, och af dessa är en som kallas Mullkol, af
stoft- eller lerformig beskaffenhet, som begagnas till målarefärg och kallas Umbra.
Brunkol träffas på Island och i Tyskland, oftast i trakter der stenkol saknas.
Torf kallas ett nyare alster af naturens verksamhet; äfven denna utgör ett
jordartadt brännmaterial, af lösare sammansättning, hvaruti ursprunget från
orga-niskn naturen ännu tydligare kan skönjas. Bränntorf är till färgen mörk eller
brunaktig, lätt sönderfallande, och träffas ofta i stora lager, kallade torfmossar,
så väl i Sverige som i de flesta andra länder.
Stenkol, Brunkol och Bränntorf tyckas vara samma ämne och åtskiljas endast genom deu
tid, som åtgått för deras bildande; torfveu närmar sig ofta ntseeudet af brunkol, och dessa äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
