Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fenicier. Landet delades så att hvardera stammen fick sin särskilda lott, ntom Leviterna, Levis
efterkommande, hvilka af Moses ntsetts att vårda den yttre gndstjensten och derfor skulle
uppbära tiondedelen af landets afkastning. Hvarje stam styrdes först af sina äldste, ntan någon
gemensam regent-, men då de sedan blefvo oroade af främmande folkslag, valde de sig någon
bjelte, som bortdref fienden och sedan behöll öfverväldet under titel af Domare; bland sådana
voro de förnämsta Atniel, den förste, Barak, profetissan Debora, Gideon, Jephta och Simson,
äumnel var den siste af dem; han smorde till konung först Saul af Benjamins stam, konung
1095, död 1055 f. Kr., derefter David, af Jnda stam, död 1015 f. Kr. Salomo, Davids son, dog
975 f. Kr.; hans son Rehabeam vållade genom sin stränghet att tio slägter från honom afföllo
och endast två, Juda och Benjamin, blefvo Davids hus trogua samt kallades Jnda rike; de tio
slägterna som kallades Israels rike, valde till sin konung Jerobeam, af Josefs stam, som
upprättade en särskild gudstjenst. Efter honom regerade 20 konungar i detta rike, tills ändtligen
722 f. Kr. Assyriske konungen Salmanassar intog hela riket, bortförde dess konnng Hosea jemte
de förnämsta Tnvanarne i fångenskap oeh befolkade landet med Assyriska undersåter. Det
blandade folk, som då nppstod af dessa och qvarvarande Israeliter, kallades Samaritaner. JuHn’ rike,
södra delen af Palestina, bibehöll sig till vid pass 600 f. Kr., då Babyloniske konnugen
Mebnkad-nezar intog landet, förstörde Jerusalem, bortförde folket i fångenskap och förvandlade hela Jndeen
till en ödemark. Sedermera fick Persiska riket öfverväldet i Asien, och dess förste konung Cyrus
tillät Judarne, efter 70 års fångenskap, att återvända till sitt land och ånyo npprätta sin
gnds-tjenst. De förblefvo under Persiskt välde till dess Makedoniske konungen Alexander förstörde
detta rike. Efter hans död blef en af hans höfdingar, Ptolemeus.konung i Egypten, dit han
förde öfver 100,000 Judar för att befolka den nyanlagda staden Alexandria. Dessa nykomlingar
befnnno sig här väl, och en egen literatur uppblomstrade; Gamla Testamentets böcker samlades
oeh öfversattes på grekiska 282 f. Kr., och denua öfversättning kallas “de 70 uttolkares", emedan
det säges att EgyptisCeTönnngen PtoTémens Philadelphus härtill kallat 70 lärde från Jerusalem,
emedan han önskade ett exemplar af Mose lagar för sitt stora bibliotek. — Jndeen kom sedan
under Syrien och en dess konung, Antiochus Epiphanes, behandlade folket med den största
grymhet; då uppträdde Maekabeerna, 167—161 f. Kr., under hvilkas anförande Judarna ännu
en gång tillkämpade sig sjelfständighet. Slutligen måste de, 64 f. Kr., ånyo böja sig nnder det
då mäktiga Romerska väldet. Romerska kejsaren satte öfver dem konungar, af hvilka Herodes
den Store regerade vid tiden för Kristi födelse. Efter Herodes styrdes landet af Romerska
Ståthållare; Judarne försökte flere gånger genom uppror afskudda sig det främmande oket, men
lyckades icke mera. Spiran var tagen ifrån Jnda ! Slutet blef att kejsar Vespasianus, 70 år
e. Kr., genom sin son Titns intog och i grand förstörde Jerusalem jemte hela Judiska staten,
och från denna stund hafva Judarne lefvat kringspridda i alla länder, utan något fädernesland.
Det ljus, som hos dem genom JESUS KRISTUS uppgick öfver jorden, har också sedermera
omskapat verlden.
Grekerna. Man antager, måhända ieke utan skäl, att Grekland varit den
första ort, som i Europa blifvit befolkad, påtagligen af utvandrare från Asien.
])e första som här omtalas, 1900 f. Kr., kallas Pelasger, efter anföraren Pelasgus,
sonson till Ooeanus, en uppgift som synes liäntyda på en inflyttning öfver
hafvet. Desse voro mindre bildade, men utgjorde dock tvänne stater, Stkyon
och Argos. Efter hand inkommo andra folkstammar, först Hellenerna, från Asien,
hvilka undanträngde Pelasgerna; derefter Kekrops från Egypten, 1500 f. Kr.,
som anlado Athen, införde åkerbruk och stiftade lagar samt ordentliga af lagarna
helgade äktenskap; Kadmus från Fenicien, som lärde folket att skrifva och
grundlade staden Thebe; Danaos, från Egypten; något senare, 1400 f. Kr.,
Pelops, från Frygien, hvilken nedsatte sig i Argos, sem sedan efter honom kallades
Peloponnesos. Dessa sammanflyttningar af olika bildade folkslag hade till följd,
att konster och vetenskaper, här mera fria än i deras hemländer, uppblomstrade
till det högsta flor och blefvo genom utvandrare spridda i inånga Europas
länder. Med 1300-talet f. Kr. börjar Grekernas hjelteålder så väl i vitterhet
som i krigsbedrifter, och uti sånger och sagor hafva många lysande namn från
denna tid öfvergått till efterveriden. En stor del af dessa äro framstälde
såsom halfgudar och deras bedrifter sammanblandade med Mytologien (gudaläran).
Bland dem, som sannolikast kunna hänföras till historiska personer, äro: Orpheus,
konung i Tracien, uppfann den sjusträngade lyran och var så skicklig i musik,
att hans toner till och med verkade på liflösu ting i naturen; Minos, konung
på Kreta, samt Solon och Lyhtrgos, visa lagstiftare; Dædalos, bildhuggare och
mekanikus; Herakles, af Bomama kallad Herkvies, urbilden af den högsta manliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
