Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rom genom eld, hvarvid lian förbjöd alla släcbningsförsök och fröjdade sig från
tinnar ne af sitt palats öfver lågornas prakt, påstående sig se en bild af det
brinnande Troja. För att från sig afvända det förtviflade folkets misstanke öfver
■denna illgerning beskylde han derför de få i Rom boende kristna, hvilka han lät
insy uti med dref fylda och med beck öfverdragna säckar, samt tjena som
lys-eldar vid de offentliga skådespelen. Yid en upptäckt sammansvärjning flöt blod
i strömmar: om hvarandra dödades skyldiga och oskyldiga, bland dessa senare
Ner os lärare Seneca och skalden Lucanus. Slutligen, hatad och öfvergifven af alla
partier, gaf han sig sjelf döden, år 68, under utrop: ”hvilken konstnär förlorar
icke nu verlden!” — Med Nero utslocknade Augusti ätt, och nu valde soldaterna
■till kejsare en 72-årig fältherre, Galba; då denne ville afskaffa en mängd inrotade
missbruk och bland trupperna införa krigstukt, gjorde dessa uppror och mördade
honom, då han regerat ett halft år. Galbas sista ord till de mot honom rusande
soldaterna skall hafva varit: ”gagnar det staten, så slå tiU!” — Otho upphöjdes nu
på tronen af senaten, men de Germaniska legionerna valde sin anförare VUeUitu
till regent, tågade mot Otho, som förlorade slaget och, efter tre månaders regering
•dödade sig sjelf med den förklaring, att han dermed ville spara sina soldaters
blod. — Vitellius, som nu blef kejsare, var en oduglig och föraktlig vällusting,
som bortslösade millioner på det vansinnigaste frosseri. Han blef snart af legioner
från provinserna, som öfvervunno hans trupper, fängslad, släpad omkring gatorna,
slutligen mördad och hans kropp kastad i en kloak, år 70.
Efter denna oroliga tid följde nu en period af lugn. Under Neros tid hade
Judarna gjort uppror, och en ansenlig här, anförd af fältherren Vespasianm,
blifvit sänd till Asien för att tukta dem. Soldaterna utropade sin anförare till
kejsare, hvarefter denne lemnade befälet åt sin son Titus och drog sjelf till Rom,
der han af alla erkändes som kejsare. Vespasianus var en sådan man, som riket
nu behöfde; han afhjelpte de föregående regenternas missbruk, återstälde de
förstörda finanserna samt lagarnes lielgd, tillvägabragte lugn och öfverflöd i
Romerska riket, samt visade sig vänlig och nedlåtande mot alla. Han beskyldes
för girighet, men gjorde värdiga bruk af sina inkomster; han var den förste
Romerske kejsare som tillsatte lärare, lönade af staten, och han gjorde allt för
att befordra det fattigare folkets utkomst genom arbetsflit och näringar. Hans
alltid glada lynne följde honom ända till slutet af hans lif; han yttrade, att en
fältherre alltid bör dö på stående fot, livarför han, då han på sotsängen kände
■döden nalkas, reste sig upp och, understödd af sina vänner, dog i stående ställning,
år 79. — Den menniskoälskande Titus emottog nu regeringen. Han hade år 70
förstört Judiska hufvudstaden Jerusalem och dervid gråtit öfver dess öde;
sedermera hade lian biträdt fadren i regeringen. Som kejsare tillades honom namnet
”menniskoslägtets vällust”, och han ansåg den dag förlorad, på hvilken han ej
gjort något godt. Rom fick endast något öfver två år fröjda sig åt den visaste
■och bäste af sina i’egenter, ty han dog år 81. — Domitianus, broder till Titus,
blef nu kejsare. Han var en fåfäng och misstänksam odugling, hvars käraste
sysselsättning var att i sitt kabinett fånga och genomstinga flugor. Genom slöseri
förstörde han statens tillgångar, och för att skaffa nya begagnade han
utpressningar och grymheter, så att slutet af hans regering påminte om Tiberii och
Neros tider. En gång då han låg och sof framtog ett lekande barn undan hans
hufvudgärd en lista på de personer, som voro af honom ämnade till döden;
kejsarinnan, som fick se denna, såg derpå sitt eget namn, hvarpå hon i hast
sammankallade de till döden bestämda, hvilka inträngde i kejsarens rum och
mördade honom, år 96. — Nerva, en gammal och allmänt högaktad senator,
upphöjdes nu på tronen. Han var en rättskaffens man, som regerade med mildhet
och bemödade sig att läka statens sår. Efter sexton månaders regering afled han,
år 98. — Trajanus blef nu kejsare; Nerva hade, med förbigående af sin egen
slägt, adopterat denne till sin son och efterträdare. Han var född i Spanien,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
