Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
odugliga för sin plats, begagnades af utom riket varande främmande folkslag att oron gränserna
och intaga det ena lnndstycket efter det andra. Germaniska folkslag, såsom Ost- och Vestgöter,
Franker, Allemaner m. fl. anföllo Romarne öfverallt i Europa, och ofta måste fred köpas med
penningar. I Asien hade uppstått ett nytt Persiskt rike, som hotade att tillintetgöra Roms alla
dervarande besittningar. Under den tid Gallienus regerade hotades riket med en fullkomlig
upplösning; krigshärarne utropade hvar sin anförare till kejsare, så att på en gång ej mindre än
nitton usurpatorer funnos. En nf dessa. Odenathus, som hade sitt säte i Palmyra, försvarade
segerrikt rikets gränser mot Perserna, hvilket försvar efter hans död fortsnttes af hans snillrika
och tappra gemål Zenobia, livars plan sannolikt var att alldeles afsöndra sina provinser från
Romerska väldet och deraf bilda en egen sjelfständig stat.
Romerska väldet räddades af fyra efter hvarandra uppträdande krigiska
kejsare; Claudim Goticus öfvervann Göternas här 269, men dog af pesten 270.—
Aurelianus, ädel och kraftfull, slöt fred med Göterna, öfvervann Allemannerna,
intog och förstörde den herrliga staden Palmyra samt förde Zenobia fangen till
Rom, der hon sedan lefde som privat person, samt besegrade äfven don siste
usurpatom i Gallien, så att Romerska väldet återfick sina forna gränser; häraf
blef Aurelianus kallad “återställaren" och satte på sina mynt orden: restitutor orbh.
En bedräglig sekreterare, som fruktade kejsarens stränghet, efterapade hans stil
och uppsatte en dödslista på de förnämsta fältherrarna, hvilka, häraf bedragne,
för att rädda sig sjelfva, mördade Aurelianus, 275. — En af senatens äldsta
medlemmar, den 75-årige Tacitus, blef nu kejsare, men dog efter 6 månaders
regering. Aarelim Probus regerade i sju år, under hvilken tid så väl alla fiender
höllos på afstånd, som mer än 7<> förstörda städer återuppbyggdes och vinodling
infördes i flere länder. Hans påbud att soldaterna under fredstid borde
sysselsättas med nyttiga arbeten retade dessa, så att de ihjälslogo honom, 282. De
ångrade sig sedan, och uppreste öfver honom en präktig grafvård med påskrift :
“Här hvilar kejsar Probus, livars lefnad svarade mot hans namn" (probus
betyder redlig). — Carus, som nu blef kejsare, hotade att ödelägga hela Persien, då
han bortrycktes, som det påstods, af ett åskslag, 283. Hans tvänne söner
efterträdde honom, men dogo kort derpå, då Diocletianus 284 blef utropad till kejsare
och med honom en ny omvexling i Roms statsförhållanden inträdde.
Det plågoris, som omkring ett århundrade herskat öfver Romerska rikets folk, nemligen
soldaternas öfvermod, som efter nycker tillsatte och mördade kejsare och derigenom förorsakade
ständiga inbördes oroligheter, blef un af Diocletianus sönderbrutet. De medel han härtill
begagnade voro kraftiga; bland annat införde han österländskt hofceremoniel, hvarigenom tronen
vann mera anseende och kejsarens person skyddades. Derjemte antog han, 286, en medregent
så att de blefvo två kejsare, hvilka hvarderu kallade sig “Augustus" och utnämnde hvar sin
medhjelpare under titel af “Csesar“, hvarigenom bildades fyra regenter i hvar sina delar af riket,
och på detta sätt tvingades alla usurpatorer att afstå från sina upprorsplaner. Denna styrelsens
fördelning gagnade väl för ögonblicket, men blef sedermera anledning till flere oroligheter genom
oenighet och afundsjuka mellan de styrande sjelfva.
Diocletianus regerade i 21 år, hvarefter han, 305, afsade sig
kejsarevärdigheten och satte sig i ro på ett landtgods i Dalmatien. Två Cæsarer, Galerius
och Comtantius Chlorus, blefvo nu Auguster. Den förre var vild och grym, afled
311 af kräfta i inelfvorna; den senare var mild, rättvis och allmänt älskad, dog
306 och utnämnde sin son Constantinus till sin efterträdare. Denne drog i stillhet
försorg om de honom anförtrodda provinsernas bästa och afvärjde med kraft alla
fiendtliga anfall; efter Galerii död öfvervann han dennes utnämnde efterträdare
Licinius, och blef ensam herskare. Redan förut under Constantius Chlorus och
hans son hade de förföljda kristna funnit en tillflykt i de af dessa beherskade
provinser, och nu, 312, proklamerade han högtidligt sin egen öfvergång till den
kristna läran och upphöjde densamma till statsreligion. Så väl för att undvika
den plats, som varit sjelfva brännpunkten för den gamla religionen, som äfven
för att lättare kunna skydda sina Asiatiska länder mot påträngande främmande
folkslag, flyttade Constantinus kejsaresätet från Rom till det vid sundet Bosporen
liggande Byzantiiun, och hela rikets tillgångar uppbjödos till att försköna denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
