Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ravenna, der han dog 423. Valenlmianus III blef hans efterträdare. Under
hans tid upprättade de vilda Yandalerna under sin anförare Genserxk ett eget
rike i Afrika, derifrån de med sjöröfvare oroade Medelliafvets länder; åt
Hunnemas konung AttUa betalades årlig skatt, för att han ej skulle öfverfalla Rom.
Attila hade underkufvat alla omkring honom liggande folkslag och inföll slutligen
i Italien med en här af 700,000 man, men blef slagen af Romerske fältherren
Aetius, 451. Den vilde eröfraren inföll likväl året derpå härjande i Italien;
han dog 453. Valentinianus, som redan 426 frivilligt afstått sin besittningsrätt
uti Britannien, misstänkte den tappre Aetius att eftersträfva regeringen, livarför
han mördade honom med egen hand; en hofman yttrade då, att kejsaren med
sin venstra hand afhuggit den högra. Detta sannades snart: en senator, Maximus,
hvars maka Valentinianus våldfört, lät döda honom under en spatsergång 455, och
blef sjelf kejsare, men enkekejsarinnan Eudoxia, missnöjd med att gifta sig med sin
gemåls mördare, vände sig till Genserik, hvilken ankom, plundrade Rom och
bortförde dess skatter jemte kejserliga familjen till Afrika. Maximus visade sig härvid
feg, hvarför han af folket stenades till döds. Genom Ricimer, en Svever, som
var Romerska krigshärens högste befålhafvare, blef nu pä kort tid ej mindre än
nio kejsare efter hvarandra uppsatte och åter störtade; under tiden hade de flesta
af rikets landskap blifvit intagne af främmande folk, som deri upprättat
särskilda riken och förklarat sig oberoende. Den siste Romerske kejsaren hette
Romulus Momyllus Augustulus; de främmande trupperna, som sägo rikets
väm-löshet, ville ej längre tjena för sold, utan begärde blifva jordegare, och då detta
vägrades reste de sig under Herulen Odoaker» anförande, togo kejsaren till fånga
och afsatte honom, samt utropade Odoaker till “Konung öfver Italien“, det enda
land som nu återstod. Så slutades Vestra Romerska Kejsardömet, år 476.
Östra Romerska Kejsardömet. Här blef Arcadim, äldste sonen af
Theo-dosius, förste kejsaren; han saknade kraft, och hans styrelse låg mest i händerna
på gunstlingar och qvinnor; han dog 408. Hans son Theodosius II var en lärd
men svag herre, som hade sin kloka syster Pulcherta att tacka för livad hans
regering kunde uträtta, bland hvilket förtjenar nämnas början till den lagsamling,
som sedan fullbordades af Justinianus. Theodosius II dog 450. Hans efterträdare
voro Marcianus och sedan Leo I, till 474; Zeno och Basiliscus till 491, samt
derefter Anastasius, under hvars tid en förfärlig eldsvåda inträffade i Konstantiuopel,
dervid kejserliga biblioteket med flere bland Greklands yppersta författares verk
för alltid gingo förlorade. Under dessa kejsares tid föreföllo beständiga krig mot
Götiska och Slaviska stammar, mot hvilka de fredade sig än genom att betala
skatt, än med vapen. — Ehuru på detta sätt ofta skakadt af både yttre och inre
oroligheter, bibehöll sig detta rike omkring 1000 år längre än det vestra
kejsare-dömet, eller till år 1453. Det har äfven blifvit kalladt Grekiska Kejsardömet, och
under detta namn vilja vi längre fram kasta en blick på detsammas senare öden.
IfteUellietena Hiataria. Med benämningen Medeltiden har man utmärkt
en tidrymd af 1000 år, under hvilken såväl de ännu i dag varande staterna
småningom bildades, som äfven vigtiga tilldragelser lade grunden till senare
tiders utvecklingar i såväl vetenskapligt som industrielt afseende.
En Östgötisk furste, Theoderik dm store, inträngde i Italien, öfvervann och
dödade konung Odoaker redan 493, hvarpå han der upprättade ett eget rike med
Ravenna till hufvudstad, hvartill äfven hörde Sicilien samt länderna mellan
Donau och Adriatiska hafvet. Han var en mycket berömd regent; dog 526.
Theoderiks minne lefver snnu i sånger och sagor, der han kallas Thiedrik eller Didrik af
Bern, efter staden Verona, aom af Göterna kallades Bern, der han tidtals uppehöll sig. Han
var son till östgötakonnngen Theodemir, och hade blifvit uppfostrad vid hofvet i Konstantinopel.
Hvad som gjorde honom stor och odödlig var hans vishet som regent: de foraa
statsförfattningarna och lagarna bibehöllos oförändrade och deras haudhafvande upplåts åt deri kunniga in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
