Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slag 1212 öfver Morerna, hvil k as makt då blef för alltid bruten; 1236 intogs deras första
hnfvndstad Cordova och 1248 deras andra hnfvudstad Sevilla. Oroligheter och inbördes krig
mellan påföljande kristna konungar gjorde dock att Morerna ännu qvarstannade och äfven för
sökte återtaga sitt välde; först 1492 blef deras sista tillflyktsort Granada intagen af Ferdinand
den Katolske. Denne, konung _1479-—1516, var född prins af Aragonien och förmäld med Isabella.
arftagarinna till Castilien, förenade slutligen hela Spanien under sin spira. Sitt tillnamn erhöll
han genom sitt nit för katolska religionen, till hvars skydd han lät införa den s. k. Inqvisitionen.
en af de rysligaste blodsdomstolar som funnits. Samma år som Morerna öfvervunnos erhöll
Genuesaren Columbus, hufvudsakligen genom Isabellas bemedling, de skepp, hvarmed Amerika
först upptäcktes (se sid. 360). — Portugal hade under tiden tillväxt i styrka och anseende,
särdeles till sjös. Johan I, konung 1385, försvarade med tapperhet sitt land mot Spanien, som
anföll det, samt intog 1415 Ceuta, på Afrikas kust. En hans son, Henrik, kallad Navigatör,
cguade sig uteslutande åt sjöväsendet; under hans styrelse upptäcktes Madeira 1419 och Azoriska
öarna 1432, hvarjemte han med sin ihärdighet lyckades besegra de dittills rådande fördomarna,
att den heta zonen och isynnerhet sollinien voro omöjliga att befara. Afrikas södra udde
upptäcktes 1486 af Portugisiske sjöfararen Bartolemeus Diaz, som kallade den Stormiga udden; men
då regerande kouungen Johan II, som hoppades förbi denna finna en väg till Ostindien, gaf
honom den sedan bibehållna benämningen Goda-Hopps-Udden. Detta hopp nppfyldes äfven, då
under Emanuels regering Vasco di Gama på denna väg seglade till Ostindien, dit han ankom 1498.
Frankrike. De följande ättlingarna af Karl den Store voro kraftlösa och föga mer än till
namnet konungar, emedan vasallerna styrde hvar sina län fullkomligt egenmäktigt; den siste af
Karolinska ätten dog 987, då den mäktigaste af vasallerna, Hugo Capet, innehafvare af den
provins som nu kallas Tsle de France antog titel af konung och lyckades slutligen att af de
öfriga blifva erkänd som sådan. Den efter honom kallade Capetingiska konungaätten grundade
småningom sitt välde. De första af dess konungar företogo inga kraftåtgärder till vasallernas
kufvande, utan åtnöjde sig med att jemte konunganamn anses som de förste bland jemnlikar,
men bragte än genom köp, än medelst andra fördrag, allt större besittningar under sitt
omedelbara välde, och ökade härigenom, långsamt och omärkligt, men säkert, sin makt. Norrmännen
hade förnt tillfogat landet stor skada genom sina plundringar, och år 911 måste till dem såsom
ärftlig besittning nfträdas den provins, som häraf fick namnet Normandie. Deras då varande
hertig Rolf, antog kristendomen, och provinsen fortfor att till namnet tillhöra Frankrike och dess
hertig att anses såsom franska konungens vasall. En hertig af Normandie, Vilhelm, sedan kallad
Eröfraren, landsteg 1066 med 50,000 krigare på Englands kust och intog snart hela detta land.
Följden häraf blef, att de öfriga Franska vasallerna, som fruktade Vilhelms makt, slöto sig
1 närmare konungen, hvarigenom dennes makt ökades. Derjemte började i första hälften af
1100-talet utbilda sig ett nytt stånd, Borgareståndet, genom de fri- och rättigheter, som städernas
invånare tillegnade sig, och detta stånd blef ett godt stöd för konungamakten mot de tygellösa
vasallerna. Emellertid råkade det Franska riket åtskilliga gånger i verklig fara; sedan den
mäktige Vilhelm af Normandie intagit England föll han i en langvarig sjukdom, då Franska
konungen Filip 1 skämtande frågade, huru länge hans broder af England skalle ligga i barnsäng.
Vilhelm, sbm fick underrättelse om infallet, svarnde, att han vid sin kyrkogång skulle för helgonen
upptända tusen ljus i Frankrike. Aterstäld till helsan inföll han i franska länderna och härjade
grnfligen. Ar 1154 uppsteg på Engelska tronen Henrik Plantagenet, grefve af Anion, förmäld
med Ludvig Vilts frånskilda gemål Eleonora af Guienne, och härigenom kom nästan hela vestra
fl hälften af Frankrike under Engelska kronan; men största delen häraf återtogs dock af Filip
‘3up5st7_Fränkrikes konung 1180—1223. Provinsen Dauphiné, som tillhörde ett sär?kildt rike
med namnet Arelat, skänktes 1449 till franska kronprinsen, sedermera konnng ■Johan den gode,
och häraf uppkom titeln Dauphin, som sedermera blifvit begagnad för franska tronföljare.
Striderna mellan Frankrike och England fortforo äfven sedermera med omvexlande lycka, och
efter många hvälfningar var Frankrike, under Karl VII, nära att duka under för engelsmännen,
anförde af hertigen af Bedford, farbroder och förmyndare för den då minderårige engelska
konungen Henrik VI. Redan innehades hela norra Frankrike, och Karl var Färdig att gifva allt
förloradt, då 1429 en ung flicka, vid namn Johanna d’Are, dotter äf en landtman i Dom Remy,
helt oväntadt nppträdde. Denna flicka, bekant under benämningen “Jungfrun af Orleans", trodde
sig hafva fått en uppenbarelse från bögre makter att blifva Frankrikes räddarinna. Ilon anmälde
sig hos konnngen, och han med sina generaler beslöto att begagna sig af henne, för att lifva
sina härars sjunkna mod. Klädd i rustning och i ena handen förande en fana, hvarpå den heliga
jungfruns bild var anbragt, stälde hon sig i spetsen för de franska soldaterna, hvilka nu segrande
framtågade. Staden Orleans var nära att intagas af engelsmännen, då hon kom dit, föregången
af sitt rykte; midt på Ijnsa dagen förde hon genom engelska lägret nödig undsättning af proviant
och manskap, och staden blef räddad. Efter flera af lyckan gynnade företag, der hon anförde
fransmännen, uppfylde hon äfven sitt löfte att samma år, 1429, föra konungen till Rheims för
att krönas. Derefter ville hon draga sig tillbaka, och kunde blott med yttersta möda öfvertalas
att vidare åtfölja hären; hon föll sedan i engelsmännens händer, som det troddes genom
förräderi; af hämdlystnad öfver sina förlaster anklagade dessa henne för kätteri och trolldom, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
