Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ehuru hon med värdighet och styrka försvarade sig mot alla beskyllningar, blef hon dock lefvande
bränd, 1431. Emellertid var Englands makt i Frankrike bruten, och genom fortsatta lyckade
krig var 1461 hela landet fritt, med undantag af Calais. De genom härarnes upplösning
ledigvordna krigarne plägade nu sitt eget land genom öfvervåld, mord och brand. Till förekommande
häraf upprättade konungen af de dugligaste bland dem en styrka, indelad i 8. k. Ordonnans-
kompanier, hvilken blef första exemplet af en stående armé. Med denna sökte konungarna
derefter att utvidga sin makt, så väl mot sina vasaller som utom landet. Karl VIJ:s son och
efterträdare, Ludvig XI, 1461—1483, listig, trolös och grym, började de stridigheter med Tyskland,
som sedan länge fortforo; Karl VIII, 1483—1498, eröfrade Neapel, men förlorade det strax
derpå; Ludvig XII, 1498—-1515, för sin godhet och rättvisa kallad »folkets fader», intog både
Milano och Venedig samt, tillsammans med Spanska konungen Ferdinand den Katolske, Neapel,
men måste åter afträda alla italienska besittningar.
England. Sedan Romarne, hvilka ungefär fyra och ett halft århundrade beherskat detta
land, i följd af inre oroligheter på 400-talct öfvergifvit detsamma, öfverfölls det af Pikter och
Skoter; landets gamla invånare,_Briterna, inkallade då Angler och Sachser från Tyskland till sln_
hjelp; dessa fördrefvo väl fienderna, 449, men behöllo sjelfva landet. En del af jBriterna flvdde
till Frankrike och nedsatte sig i den provins, som efter dem blef kallad Bretagne; en annan del
försvarade i fere århundraden sin sjelfständighet inom det bergiga Wales. De nya inbyggarne
upprättade inom landet sju riken, kallade: Essex, Kent, Sussex, Westsex, Ostangeln, Mercia och
Northumberland; dessa hade hvar sina konungar, af hvilka en alltid ansågs såsom öfverkonung.
Dessa regenter lågo ofta i fejd med hvarandra; slutligen fick Westsex öfvervigt och dess konung
Egbert, uppfostrad i Karl den Stores skola, förenade alla rikena under sin spira, år 827. Danska
och norska vikingar hade redan förut bö rj ato roa-1 att d et "och fortforo länge med sina vilda
härjningar. Alfred den Store, 871—901, sökte dels med makt och dels med öfverenskommelse freda
landet från dessa ovälkomna gäster; i början var han mindre lycklig, måste en gång fly och,
förklädd till dräng, dölja sig hos en herde. Sedan en af konungens vasaller lyckats öfvervinna
en dansk här, som belägrat hans slott, gaf Alfred sig tillkänna, samlade sina krigare, gick först
förklädd till harpspelare in i danskarnes läger och sedan han sålnnda utforskat deras ställning
öfverföll Lan dem och vann en fullkomlig seger. Derpå egnade han sig åt rikets inre förbättring
och försatte det i ett blomstrande tillstånd. Hans närmaste efterträdare försvarade sig med
kraft mot vikingarnas förnyade anfall; men derefter kommo svaga regenter, som inlockade flere
fiender genom att af dem köpa fred; 1002 vidtog konnng Ethelred II den okloka utvägen att
mörda alla i riket varande danskar, hvarpå danske konungen Scen Tjufvnskägg, för att hämnas
sina landsmän, inryckte med en väldig här och slutligen 1013 intog landet, då Ethelred flydde
till Normandie. Svens son Knut den Store, 1014—1035, styrde riket med kraft och godhet,
bemödade sig att förena engelsmän och danskar till ett folk, och England njöt under honom en
lycklig period; men hans med honom olika söner blefvo 1041 fördrifne och Ethelreds son
Edvard. Bekänuarcn inkallad, men blef endast skenkonung, ty .riket styrdes af en mäktig Jarl,’
Godwin af Kent, hvars son Harald efter Edvards död 1066 besteg tronen, segrade öfver norska
Tcönungen Harald TTSnlrSde, men stupade samma år i striden mot Vilhelm af Normandie, som
nu intog biide England och dess tron, och deraf blef kallad ~T,röfraren. Denne nye konuug
regerade i början med mildhet; men då i följd af Normandernas öfvermod flera uppror utbröto,
blef han strängare; de intagna landtgodsen skiftades i 60,000 riddarelän, af hvilka konungen
behöll 1,422, presterskapet erhöll 28,000 och resten delades åt normandiska riddare. De
engelsmän, som fingo behålla sin jordegendom, nedsjönko till ett förtryckt bondestånd, under namn af
Frankliner; alla statens embeten kommo i normandernas händer, engelska språket förbjöds till
användande vid domstolar och andra offentliga verk, och våldet gick så långt, att hvarje Sachsare
förbjöds hafva eld eller ljus tändt efter en viss tid på aftonen; den som på konungens mark sköt
endast en hare, förlorade lifvet. Denna hårdhet mot folket ångrade han sedan, och sökte på
dödssängen lätta sitt samvete genom gåfvor till kyrkorna. Af hans söner fick Robert Normandiet
och Englands tron innehades först af Vilhelm II den Rödhårige, 1087—1100, och sedan af
Henrik I 1100—1135. Henrik mildrade felkets förtryck, satte de sachsiska lagarne i ny verk-
samhet samt afskaffade den förhatliga ljus- och eldförordningen. Hans äldre bror, den tappre
men lättsinnige Robert af Normandie, som ville göra sina anspråk på tronen gällande, kora 1106
i Henriks händer och hölls af honom i fängelse i 28 år, ända till sin död. Henrik II
Plantagenet, 1154—1189, hvilka såsom egna och sin gemåls arfländer innehade en stor del af
Frank-rikeTTntog äfven Irland 1172. Han var en stor regent i den inre styrelsen, höll den stolta adeln
i tygel och stiftade flera nyttiga lagar, men oroades mycket, särdeles mot slutet, genom
stridigheter mot de andliga samt sina egna söners uppror. Hans äldste son Richard Lejonhjerta förde
en planlös och äfventyrlig regering, men prisas dock som en af Englands ryktbaraste och mest
älskade hjeltar för det personliga mod, som förvärfvade honom hans tillnamn. Han föll för en
bågakyttspil vid belägringen af ett slott 1199, och efterträddes af sin bror JoAan Utan Land,
hvilket namn han fick deraf, att han genom sitt tyranniska lynne och brist på regeringsklokhet
förlorade sä väl alla besittningar i Frankrike som Engelska folkets tillgifvenhet. Detta aftvang
honom 1215 ett försäkringsbref kalTadt Magna Charta, af innehåll, att hvarje frFengelsk under-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
