- Project Runeberg -  Den kunskapsrike skolmästaren. Handbok i nyttiga kunskaper (Ny uppl.) /
422

(1882) [MARC] Author: Carl Jacob Rossander
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

säte försäkrades om ostörd besittning nf sin personliga frihet och sin egendom, sd länge hau
icke hlifvit inför laga domstol sakfäld. Denna urkund anse Engelsmännen ännu sdsom
gruud-valen för sin närvarande författning. Johan dog 1216. Hans son Henrik III blef hyllad af
adeln, men väckte missnöje genom sitt slöseri och despotiska lynne; Grefve Simon af Leicester,
satte sig i spetsen för de missnöjda, tog konungen till fduga 1264, delade rikets embeten med
23 af sina ståndsbröder. Uti riksförsamlingen eller parlamentet inkallade grefveu af Leicester
1265 fullmäktige frän städerna och grefskapen, hvarmed början gjordes till s. k. Underhuset.
De mäktige blefvo dock snart oense och allmän förvirring uppstod, då krouprinsen lyckades
1265 vinna seger i en drabbning, dervid grefven af Leicester stupade. Segern begagnades med
hofsamhet. och Henrik Hck nu mot slntet af sin låuga och oroliga regering något lugn. Han
dog 1272. Hans son och efterträdare Edvard I var af krigiskt lynne och ridderliga egenskaper.
T3e gamlä Briterna, som ända hittills försvarat ’sitt oberoende i Wales, blefvo af honom kufvade:
i följd af Walesarnes vedervilja för utländska beherskare, lofvade Edvard dem att endast bli
stvrda nf en »infödd», om de ville lyda denne, hvarpd han lät sin gemål resa till Wales och der
ufbida • sin nedkomst; häraf uppkom det ännu i dag rådande bruket, att den förstfödde engelske
prinsen kallas Prinsen af Wales. Edvard försökte att äfven intaga Skottland, hvilket dock
misslyckades. Han dog 1307. Under hans efterträdare börjades och fortsattes det krig med
Frankrike, i hvilket Setta land var nära att duka under, då det räddades af Orleanska jungfrun,
hvar-efter detta krig upphörde, hnfvudsakligast deraf, att oroligheter uppstodo inom sjelfva England
mellan slägterna York och Lancaster, som bägge gjorde anspråk på konungavärdigheten, såsom
härstammande från forna konnngar. Huset York förde i sitt vapen en hyil ros och huset
Lancaster en röd, och häraf hafva dessa tvister bfifvit kallade striden emellan Hvita ooh Röda Rosen.
Denna strid fortfor i 33 år, hvarunder ej mindre än ,§0 prinsar förlorade lifvet, än för svärdet
än genom bilan. Sedan bägge slägterna i det närmaste utrotat hvarandra, slutade fejden på det
sätt, att Henrik VII af Laucasterska huset 1485 erhöll kronau och tog till gemål Elisabeth, dotter
till den aflidne Edvard IV, af Yorkska huset. Henrik VII var statsklok och tapper, kufvade alla
uppror inom riket, bibehöll ’ fred med allä utländska makter och lemnade vid sin död 1509 åt
sin son Henrik VIII en befäst kunglig myndighet och en uppfyld skattkammare, hvaraf han blifvit
kallad »Englands Salomo».

Tyskland. Då Karl den Stores monarki sönderföll, blef Tyskland en egen stat, hvars första
konuug var Karls sonson, Ludvig den Tyske; under hans son Karl den Tjockes tid förenades
äunu en gång dén stora monarkien, men blott för en kort tid, och Karl blef af sa11 887. Han
efterträddes af Arnulf. oäkta son till hans äldre bror Karlman; med dennes son Ludvig Barnet,
som dog 911 i sitt nittonde år, utgick Karolinska ätten,j hvarefter Konrad I af Franken blef
konung, och efter honom, *918, Henrik Fogelfäugaren, ett namn som han fick deraf, att han på
en fogeljagt träffades af de sändebnd, som öfverlemnade honom konungavärdighetens tecken.
Hau var förut hertig nf Sgchøen, och hade länge varit i strid mot sin företrädare Konrad.
Henrik återstälde Tysklands ära och makt. Föregående konungar hade uemligen, för att skydda
riket mot vikingarna och andra främmande förhäijare, tillåtit sina vasaller att bygga befästade
borgar på sina områden. Sålunda uppkommo de många fasta slott, som sedan blefvo tillhåll för
uppstudsighet och röfverier, samt lade grunden till de många små riken, hvari landet sedan blef
deladt. Iledan nu hade åtskilliga mäktiga vasaller begagnat sig af den allmänna förvirringen och
förklarat sig oberoende, men Henrik återförde dem till deras pligt och försvarade sig med
framgång mot främmande stammars infall. Han dog 936, och efterträddes af sin son Otto den Store,
hvilken följde faderns fotspår samt äfven eröfrade Italien och lät 962 af påfven kröna sig till
Romersk Kejsare, en titel, som Tysklands regenter derefter bibehöllo ånda in i nyare tider. Otto
dog 973. Under Henrik III, kallad den Svarte, 1039—1056, uppnådde Tyska riket sin
kulmiua-^ tionspnnkt. Från Neapel till Östersjön sträckte denne furste sin kraftfulla spira och försökte
gdra den kejserliga makten ärftlig inom sin ätt; han dog 1056. Hans son Henrik IV har vunnit
ryktbarhet genom det motstånd han gjorde påfvens tilltagande välde, hvilket dock misslyckades;
genom bannlysning och ränker beröfvad sina länder, måste Henrik i Januari månad 1077 stå tre
dagar barfota i botgöraredrägt uti snö och köld på en öppen borggård och bedja om befrielse
från bannlysningen, den han slutligen erhöll mot vilkor, att han skulle underkasta sina tvister
med de tyska furstarne helt och hållet påfvens godtfinnande. Henrik hämnades väl sedan detta
påfvens skändliga beteende, hvilket väckte allmän förbittring; men dukade slutligen under, sedan
hans söner af prestema blifvit eggade till uppror. Han dog i torftighet 1106, och så stort var
påfvens inflytande, att han såsom bannlyst ej fick begräfvas, utan bans lik måste stå i fem år
ofvan jord, innan det fick kristlig begrafning. Hans son Henrik V. af påfven påräknad som ett
villigt redskap för han« afsigter, följde i stället faderns exempel att försvara de kejserliga
rättigheterna, hvarigenom striden mellan andliga och verldsliga makterna förnyades. Efter flera
hvälf-ningar och af prestema tillstälda upplopp måste Henrik 1122 ingå »Concordatet i Worms»,
hvarigenom påfven ensam fick rättighet att tillsätta biskopar, méh kejsaren egde åt dem öfverlemna

spiran såsom verldsliga furstar och kejsarens vasaller. Såsom säkerhet mot de tyrka furstarnes

befarade anfall drog Henrik städerna på sio sida genom dem beviljade privilegier, hvarigenom

i början gjordes till borgarståndets uppkomst i Tyskland. Efter Henrik, som dog barnlös, valdes

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:54:42 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/rcskol3/0431.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free