Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
son Filip, död 1506, Tar gift med Ferdinand den Katolskes dotter Johanna och derigenom
arf-Tinge til 1 Spanien, Neapel och Sicilien, jemte den af Columbns upptäckta nya verlden; Maximilians
sonson Ferdinand blef sedan, 1526, äfven genom giftermål, regent i Böhmen och Ungarn, så att
hnsets besittningar sträckte sig genom hela Enropa.
Schweiz. Alpländerna voro af ålder bebodda af ett fredligt och frihetsälskande folk af
Germanisk stam. Efter Romerska väldets fall blefvo de fria medborgare i Tyska riket, hvars
kejsare tillsatte de fogdar, som å hans vägnar ntöfvade domsrätten. Habsburgska huset egde här
stora ärftliga besittningar. Då Albrekt af Habsbnrg blef kejsare, ville han utvidga sina egna
områden, och försökte genom sina fogdar med förtryck tvinga bergfolken att bli hans enskilda
undersåtar. Detta väckte, deras frihetskänsla, och tre betydande män i landet, Werner Stauffacher
från Schwyz, Walter Furst från Uri och Arnold Melchthal från Unterwalden, öfverenskommo om
ett försök att rädda sin och sina landsmäns frihet. Af de kejserliga fogdarna var en vid nama
Gessier, i Uri, mest namnknnnig för sitt oförskämda öfvermod, hvilket gick så långt, att han
på torget i Altdorf lät sätta sin mössa på en upprest stång, med befallning till alla att visa
denna samma vördnad som honom sjelf. En landtman, Vilhelm Tell, gick förbi utan att göra
någon helsning; han fasttogs och fördes till fogden, hvarest han förklarade sig icke känna detta
påbud; men likväl dömdes han att, till straff för sin förseelse, med en pil bortskjuta ett äpple
från sin lilla sons hufvud. Hans böner om nåd hjelpte icke, han måste skjuta; skottet gick
lyckligt, men Gessler, som såg att Tell hade ännu en pil undangömd, frågade hvartill den var
ämnad, hvarpå han svarade, att om han med den förra sårat gossen skulle han genast med
denna dödat fogden. Gessler lät nn fängsla honom och ämnade i en båt föra honom till ett
befäst slott, att der insättas; men under vägen uppstod en svår storm, hvarvid besättningen
förklarade, att endast den sjövane Tell möjligen skulle kunna rädda dem. Gessler lät då lösa hana
bojor och anförtro honom rodret; han styrde då nära en klippa, fattade sina vapen och sprang i
land, hvarvid han sköt båten tillbaka ut i vågorna. Med skäl fruktande för Gesslers hämnd,
dödade sedan Tell honom med den omnämnda pilen. Denna händelse blef signalen till en allmän
resning, och de tre här ofvannämnda kantonerna förklarade sig nu, 1307, för oberoende.
Nyårsdagen 1308, då fogden Landenberg skulle som vanligt uppbära de årliga skatterna, infunno
sig invånarne mangrant; alla hade käppar, dem de, så snart de inkommit i borgen, påsatte
medförda pikar och anföllo fogden och hans tjenare, hvilka måste aflägga ed att genast lemna deras
land och aldrig mer dit återkomma. De flesta slott, som af regeringen blifvit uppförda till
folkets • förtryck, föllo snart derpå i folkets händer. Hertigarnc af Österrike sågo med missnöje
den uppstigande fristaten; för att tillintetgöra den ditsäudes 1315 en väldig här, anförd af
Albrekts son, hertig Leopold af Österrike. Landtfolket kunde till sitt försvar endast uppställa
några hnndra man; trettio förut laudsförviste män kommo och, lifvade af varm fosterlandskärlek,
begärde att få strida i deras led, men då detta enligt lagarne icke kunde beviljas, begåfvo sig
dessa upp på bergstopparna och rullade derifrån stora stenar ned på Österrikarne, hvarigeuom
dessa kommo i oordning, då Schweizarne framrusade och förstörde hela hären. Ett förbnnd,
endast grnndadt på att försvara sin medfödda frihet, utan att våldföra andras, kunde icke annat
än hos liktänkande grannar vinna bifall, ocb snart förenade sig flera med de tre första
kantonerna; inom 50 år utgjordes Schweiziska Edsförbundet af 8 kantoner, kallade "de åtta gamla
orterna», af hvilka de mäktigaste voro Luzern, Ziirich och Bern. Rättighet till inträde i
förbundet måste köpas genom en seger öfver de kringliggande furstar och herrar, som ville kränka
deras rättigheter. Österrikarne beslöto 1386 att i en afgörande drabbning på en gång kufva de
förhatliga Schweizarne. Det mindre väl beväpnade bergsfolket förmådde icke genombryta tiendens
led, som skyddades af sina långa lansar. Då ropade en hjeltemodig borgare, Arnold von
Win-kelried: »bröder, jag skall skaffa er rum, sörjen blott för min hustrn och mina barn!» Härmed
framstörtade han mot tiendens spjut, samlade så många han kunde med armarna och tryckte
deras spetsar intill hvarandra; genomborrad af dessa föll han, men genom den dervid bildade
öppningen inrusade hans landsmän i tiendens led, hvarefter hela hären blef i grund nedgjord
och Schweiziska friheten derigenom för alltid befästad. Vid de flera oroligheter, som sedermera
nppstodo, fortforo bergsfolken att med samma glans och ära som från början försvara sitt
oberoende. Kejsar Maximilian försökte upplifva sina rättigheter på grund af Schweizer-kantonernas
gamla förbindelser till Tyska kejsardömet, men måste afstå derifrån och genom freden i Basel
1499 bekräfta de edsförbundnes sjelfständigbet. Dessas antal hade under tiden ökat sig så, att
de nu utgjorde 13 kantoner.
Danmark. Detta lilla rike kallades fordom Cimbri8 och var af ålder räknadt till
Skandinavien. Det anses först blifvit befolkadt på samma tid och af samma folkstammar som Sverige,
med hvars historia, längre fram särskildt afhandlad. dess egen ofta sammansmälter. Hvad enskildt
rör Danmark, från början till medeltidens slut, är hufvudsakligast följande.
Sedan den rikenas förening, som Ivar Vidfamne bildat, efter Ragnar Lodbroks död
upplöstes, nppstodo i Danmark flera småkonungar, hvarigenom öfverkonungens välde gjordes
obetydligt. Gortn den Gamle, död 936, kufvade dessu och gjorde sig till ensam herskare. Harald
Blåtand, död 985, anlade det sedan så ryktbara Jomsborg. Sven Tjufvuskägg, död 1014, intog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
