Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mongolerna. Uti nordöstra Asien, samma orter derifrån Hunnerna utgingo,
lefde i början af 1200-talet ett mäktigt och krigiskt folkslag, kalladt Mongoler.
De voro nomader, delade i horder, af hvilka hvar och en hade ett öfverhufvud,
kallad Khan (konung). En af dessa, Temudschin, född 1163, död 1227, förenade
under sitt välde många af dessa horder och antog benämningen Dschinghis-Khan
(högste konung), samt företog vidlyftiga eröfringar. Först inbröt han i Kina och
inkräktade hela norra delen deraf, under de mest fruktansvärda förödelser;
derefter vände han sig mot vester och ödeläde hela landet mellan Indus och Kaspiska
hafvet, dervid de rika handelsstäderna Balkh, Samarkand ocli Bokhara, den tiden
hufvudsäten för Asiens bildning, blefvo utplundrade och förstörda.
Mohammedanernas religion och sjelfständighet voro denna tid i stor fara, hotade från vester
af korsfararne och från öster af Mongolerna. Dschinghis-Khan var sjelf obildad, men saknade
icke sinne för de nnderknfvade folkens högre knltnr; han gjorde sina horder bekanta med
skrif-konsten samt de första grunderna af andra konster och vetenskaper, hvarjemte han tillät alla
religionsbekäunare full frihet och gynnade isynnerhet de kristna. Men Mongolernas sätt att föra
krig var högst omenskligt; då en stad intogs, nedhöggs ntan skonsmål alla vapenföra af dess
invånare, de öfriga bortfördes som slafvar och staden förvandlade^ till aska och grns. »På så och
så många städers aska hafva våra hästar trampat», var ett af deras vanliga skryt.
Dschinghis-Khans afkomlingar fortsatte eröfringarne; Persien underkufvades
och sultanatet Ikonium, sista återstoden af Seldschukernas makt, upplöstes 1243.
Bagdad intogs af en Dschinghis-Khans sonson Htilaku 1258, dervid 800,000
menniskor skola blifvit dödade, deribland den siste kalifen, Mostasem, den 56:te
efter Mohammed. Syrien jemte öfriga för en tid kristna länder försvarades med
framgång af Mameluckerna; mfcn i Europa hade Mongolerna under en annan
sonson af Dschinghis-Khan, Batu, redan 1237 inträngt, eröfrat Ryssland samt
ödelagt Ungarn och Polen. En tredje Dschinghis-Khans sonson, Kublai, 1259—
1294, fullbordade Kinas eröfring och flyttade residenset till Peking, hvarefter det
ofantliga riket, som sträckte sig från Tyskland till Japan, småningom skilde sig i
flera khanat, af hvilka det norr om Svarta och Kaspiska hafven belägna
Kapt-schak, der Batus efterkommande regerade och hvarunder Ryssland var
skattskyl-digt, bibehöll sig, ehuru förminskadt och styckadt, ända in i nyare tider.
Emellertid hads en mängd Turkar, som flyktat undan för Mongolerna,
nedsatt sig i Mindre Asiens bergstrakter och der upprättat flera små stater; bland
dessa uppträdde en anförare vid namn Osinan, livars hord efter honom kallades
Osmaner och efter hand blef de andra öfverlägsen. Osmans son Orkhan började
1327 utvidga sitt välde genom intagande af landet Bithynien och fick äfven fast
fot i Europa, samt antog titeln Sultan (beherskare). Hans son Amurat I, 1359
—1389, utbredde sina vapen öfver Makedonien, Thracien, Bulgarien och Serbien.
Hans son Bajazet, 1389—1403, fortsatte eröfringarne cch beredde sig att intaga
Konstantinopel, då en till tagsen krigare, som påstod sig på mödernet härstamma
från Dschinghis-Khan, i inre Asien uppträdde såsom verldseröfrare. Hans namn
var Timur, såsom halt fick han tillnamnet Lenk, hvaraf Européerna gjort namnet
Tamerlan. Denne började 1369 att underlägga sig de af Mongoliska väldet
uppkomna mindre staterna, hotade Ryssland med ny förödelse, öfvervann och
tillfångatog Bajazet 1402, häijade Syrien med kringliggande länder och öfversvämmade
slutligen Indien, der millioner föllo för segervinnarnes svärd.
Tamerlan var ator älskare af konster och vetenskaper, lät i sin hufvndstad Samarkand
inrätta ett universitet, dit ban kallade de förnämsta lärde och konstnärer, samt var mild och
nedlåtande i sitt nmgänge; men som krigare visade han en oerhörd grymhet och mordlust. Efter
ett vnnnet fältslag eller en intagen stad var det hans största nöje att såsom segertecken låta
uppresa pyramider af de slagnas och mördades hnfvuden; vid Bagdads eröfring skall en sådan
blifvit uppförd efter 90,000 dödade af båda könen. Derjemte förföljde han med förbittring alla
religionsbekännare, som icke tillhörde den sekt han sjelf bekände.
Tamerlan rustade sig till ett tåg mot Kina, då han hastigt dog 1405, i sitt
69:de år, hvarefter hans välde snart sönderföll, utan att mera resa sig. En af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
