Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mindre afseende på katolska religionen än på sitt kejserliga väldes fördel visade
sig deraf, att ingenstädes i de eröfrade länderna förbjöds protestantiska religionens
fria utöfning, till stor barm för påfven, som genom Karls vapen väntat sig vinna
fullkomlig undergifvenhet i de affallna länderna. Emellertid fortfor jäsningen
inom Tyskland, ocb Karls fortsatta försök att åstadkomma förlikning emellan
katoliker och protestanter blefvo utan följder; på en riksdag i Augsburg utfärdades
den 15 Maj 1548 en ny trosbekännelse kallad Interim, som skulle gälla för alla
bekännare, men blef icke gillad af någondera; protestanterna kallade denmentiri
eller Lögnboken, och hatet mot detta religionstvång utbröt i oroligheter, till dess
ändtligen den 26 Sept. 1555 i Augsburg en definitiv religionsfred afslöts,
hvar-igenom hvar och en fick rättighet att ostörd vidblifva sin öfvertygelse. -— Karl
hade under tiden, 1541, gjort ännu ett fälttåg mot de Afrikanska sjöröfvarna,
denna gång mot Algier, men misslyckades till följd af ett förfärligt oväder, som
strax efter landstigningen den 20 Okt. på Afrikas kust utbröt, och hindrade
verksamheten hos både armé och flotta, så att han måste med oförrättadt ärende
återvända. — Karl V dog den 21 Sept. 1558.
Karl V var den förste regent, som lät kalla sig Ers Majestät, i stället för den hittills
brukliga titeln Ers Höghet, Ers Nåd. Han skildras som en af de ovanligaste menniskor historien vet
omtala; har beskylts för eröfringslystnad, brist på ädelmod och orättvisa mot protestanterna, men
dessa fel torde böra tillskrifvas tidens lynne och tillfälliga förhållanden mera än personlig elakhet.
Efter att i 36 år hafva beherskat det mest vidsträckta välde i Enropa beslöt han, i följd af
sjnk-lighet, att framlefva sina öfriga dagar i lngn. Inför de i Brusse] 1555 församlade Nederländska
ständerna afsade han sig styrelsen öfver dessa provinser; året derpå afträdde han Spanska
monarkien åt sin son Filip, hvilken förut erhållit Neapel och Milano. Slntligen, 1556, öfverlemnade
han kejsarevärdigheten åt sin bror Ferdinand, hvilken redan 1519 mottagit de Österrikiska
arf-länderna och 1526 genom sitt giftermål erhöll Böhmens och Ungarns kronor. Sålnnda delades
nn Österrikiska husets stora monarki, för att aldrig mera åter förenas. Karl begaf sig den 17
Sept. 1556 till SpaDien, der han vid klostret S:t Jnste, nära Placenzia i Estremadnra låtit
uppföra ett litet hus till sin fristad, hvarest han sysselsatte sig med trädgårdsskötsel, nrmakeri ocb
andaktsöfningar. Han skall nu ångrat sin dårskap att hafva velat tvinga menniskor till lika
tänkesätt i religionen, då han sjelf icke kunde förfärdiga tvenne ur som gingo lika. Slntligen
föll ban på den idéen, att låta fira sin egen begrafning, och lät under stora ceremonier bisätta
sig i likkistan; häraf blef han så utmattad, att hans död följde kort derpå.
Karl Y:s närmaste efterträdare, Ferdinand I, 1556—1564, och hans son
Maximilian II, 1564—1576, bekände väl sjelfva katolska läran, men hyste
aktning-för protestanterna och visade billighet mot alla slags trosbekännare, jemte en i
öfrigt klok regering; den senares son Jtudo/f II, 1576—1611, var deremot en
svag och vidskeplig karakter, som mest uppehöll sig i sitt stall och först
rådfrågade stjernoma om hvad han borde göra eller låta, samt lät allt inom
Tyskland gå vind för våg. Underen sådan regent var det helt naturligt, att oenigheten
mellan de olika religionernas bekännare skulle utbryta i öppet våld; katolikerna
hade genom jesuiternas lärdom och fromma ehuru oftast blott skenheliga lefnad
åter vunnit något anseende, och anviinde alla slags medel för att vinna sitt
ändamål. Åtskilliga af dem föröfvade öppna anfall, tvungo protestanterna att 1608
till sitt sjelfförsvar afshita den s. k. Evangeliska TJnimen, hvaremot de katolska
riksständerna året derpå bildade ett förbund, som de kallade den Heliga Ligan.
Den oduglige Rudolf tvangs 1611 att öfverlemna regeringen åt sin broder
Matthias. Under hans tid gingo katolikerna så långt, att de i Böhmen nedrefvo
de protestantiska kyrkorna; en till kejsaren sänd besvärsskrift liäröfver besvarades
med hotelser, hvaraf Böhmarne så uppretades, att de kejserliga rådsherrarna i
Prag från rådssalen kastades ut genom fönstret, men kommo lyckligt derifrån
emedan de nedföllo i en gödselhög. Nu väpnade sig folket, alla jesuiter
bort-drefvos. Denna dag, den 23 Maj 1618, kan Trettioåriga Kriget anses hafva tagit
sin början. Matthias dog den 10 Mars 1619 och efterträddes af en kusin,
Ferdinand II, förut erkehertig af Krain, Kärnthen och Steiermark, samt konung
af Ungarn och Böhmen. Denne var dödsfiende till alla protestanter och hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
