Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mot Sachsen. Der hans här framtågade uppbrändes städer och byar. Kurfursten
af Sachsen, förskräckt öfver den förfarlige gästens ankomst, skickade bud på bud
till Gustaf Adolf om hjelp. Han skyndade dit med sin här. Wallenstein, som
här ej väntat något större motstånd, hade skickat sin underbefälhafvare
Pappen-heim mot Ehen. Då svenskarne anryckte mot Liitzeri, der Wallenstein stod,
sände denne bud efter Pappenheim; den 6 Nov. anföllo svenskarne med sitt
vanliga mod j under tumultet saknade man konungen, och ett rykte spred sig, att
han var tången, hvilket retade krigarne till den största förbittring och en
af-görande seger vans. Då ankom Pappenheim i spetsen för väldiga stridskrafter
och striden började på nytt; Pappenheim stupade och svenskarne behöllo
slagfältet, der man sedan fann konungens sönderskjutna lik. Så stor var katolikernas
fruktan för Gustaf Adolf, att vid underrättelsen om hans död öfverallt jublades
högt och Te Deum afsjöngs i alla kyrkor, oaktadt fältslaget var förloradt. Deras
glädje kom likväl för tidigt, ty Gustaf Adolf hade i sin krigsskola bildat män
med förmåga att fullfölja hans verk. Under rikskansleren Axel Oxenstjemas
öfver-styrelse mottogs befälet först af Gustaf Horn, som vann flera lysande segrar;
Wallenstein gjorde sig misstänkt för hemliga underhandlingar med sin kejsares
fiender, afslöt i otid vapenhvilor och drog sig tillbaka till Böhmen, hvarest han
blef mördad den 25 Febr. 1634. Nu fick kejsarens son, erkehertig Ferdinand,
högsta befälet öfver krigsmakten, hvarpå svenskarne utdrefvos ur liaiern och
staden Nördlingen i Schvaben belägrades; svenska armén kom till undsättning,
men rönte här sin första större motgång i Tyskland, i det att ett den 27 Aug.
1634 vågadt slag förlorades, hären blef skingrad med förlust af artilleri och tross
samt Horn sjelf fången. Svenskame trängdes derefter tillbaka till Pommern och
kurfursten af Sachsen, som två gånger haft dem att tacka för sin räddning,
jemte flera protestantiska furstar, slöto 1635 särskild fred med kejsaren och
hotade att drifva svenskarne ur Tyskland. Nu syntes protestanternas sak
förlorad, helst restitutions-ediktets upphäfvande ej kom i fråga. Oxenstjema fälde
dock icke modet. Hittills hade han afhållit Frankrike från direkt inblandning i
Tysklands angelägenheter; nu erbjöd han detta land det efterlängtade tyska
landskapet Elsass, och för detta pris erhöll han derifrån både hjelptrupper och
penningar. Nu fick allt ett annat utseende, och kurfursten af Sachsen fick ångra
sin otacksamhet. Svenska hären, anförd af Johan Baner, slog honom vid
Witt-stock den 24 Sept. 1636, och landet fick dyrt erfara de uppretade segrarnes
hämd. Kejsar Ferdinand II dog 1637 och efterträddes af sin son Ferdinand III,
som fortsatte kriget. Baner var flera gånger i fara, men räddade sig genom sitt
fältherresnille och framgick öfverallt segrande. Attatiotusen man hade fallit för
hans svärd och 600 fanor utgjorde hans segertecken, då han den 16 Maj 1641
afled i Halberstadt, en stad i Sachsen. Han efterträddes af Lennart Torstensson,
som fortsatte kriget med samma lycka, slog de kejserliga i grund vid Leipzig i Okt.
1642 och var nära att anfalla sjelfva Wien, då han måste vända sig mot
Danmark, hvars hållning blifvit allt mera fiendtlig mot Sverige. Snart blefvo danskarna
tuktade och i Dec. 1643 voro redan deras flesta besittningar pä tysk botten i
svenskarnas händer. Kejserlige generalen Gallas kom väl året derpå till danskarnas
hjelp, men genom Torstenssons fältherreskicklighet blef hans stora här i grund
förstörd genom träffningarna vid Jiiterbogk och Magdeburg. Kejsaren samlade
hela sin återstående styrka för att skydda sina hotade arfländer, men snart var
Torstensson åter i Böhmen och mötte de kejserliga vid Jankowitz, nära Prag, den
24 Febr. 1645, och efter 8 timmars strid var också denna här tillintetgjord.
Under tiden hade äfven fransmännen vunnit betydliga fördelar i södra Tyskland.
Torstensson, som för sin sjuklighets skull lät på sina fälttåg bära sig i en hängbår,
nedlade befälet den 4 Febr. 1645, och fick en värdig efterträdare i Karl Gustaf
Wrangel. Denne förenade sig med franske generalen Turenne och tvang
kejsarens bundsförvandt, kurfursten af Baiern, att ingå stillestånd. Detta bröts likväl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
