Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Soliman II var den siste af de djerfva eröfrare, som allt ifrån Osmans tid
fortfarit att utvidga turkarnas välde. Efter honom kommo en mängd vekliga
regenter; krig fördes väl, och några ytterligare inkräktningar gjordes i Asien,
men mot europeernas nya krigskonst förmådde janitsjarerna föga uträtta. Efter
flera strider måste Mustafa II, 1695—1703, uti ett fredsslut den 9 Jan. 1699
afträda Ungam, Siebenbiirgen, Slavonien, Dalmatien, Podolien och Svarta hafvets
kust. Achmed III, 1702—1730, blef af Karl XII öfvertalad till krig mot
Kyss-land och återfick Svarta-hafs-kusten i freden vid Pruth. Båda dessa sistnämda
sultaner voro eljest fredliga, och blefvo derför af janitsjarerna afsatta. Under
Mustafa III, 1757—1773 och Abdul Hamid, 1773—1789, förlorade Turkiet i
strider mot Ryssland och Österrike utom annat äfven herraväldet öfver Krim
samt Svarta hafvets norra kust, och endast de öfriga europeiska maktemas
afund-sjuka öfver Rysslands framgång, jemte Gustaf IlLs anfall i norden, räddade
turkiska riket i Europa från fullkomlig undergång.
IWynste tittens ÆÆistoria. Likasom den omskapning af länders och
folks öden, som skiljer Medeltiden från Nyare tiden, förnämligast grundar sig på
de rörelser, som började i Tyskland, så härleda sig Nyasto tidens händelser
hufvudsakligast från de omstörtningar, som i slutet af 1780-talet uppstodo och
sedan i många år fortforo i Frankrike.
Genom Ludvig XYI:s kraftlöshet och ministrarnas slöseri hade Frankrike
nedsjunkit i uselhet; räntorna på rikets skulder slukade alla tillgångar. Ett
enda billigt medel fans att reda de intrasslade finanserna, nemligen antagandet
af en på alla stånd jemnt fördelad grundskatt, men härom ville de hittills
skatt-fria stånden, adeln och presteraa, icke höra talas. Det förtryckta folkets missnöje
kunde ej längre döljas eller nedtystas, och slutligen måste ständerna
sammankallas, hvilket ej inträffat sedan 1614, under Ludvig XHI:s minderårighet.
På utsatt dag, den 5 Maj 1789, sammanträdde detta riksmöte första gången i
Versailles. Folket kände sig få nytt lif, då det såg sig i tillfälle att fritt uttala
sina tankar; det fordrade, att adeln och prestcrskapet skulle, lika mycket som
alla andra, deltaga i utskylderna. Dessa stånd retade i hemlighet folket till
öfverdrifna fordringar och skildrade sedan dessa såsom ledande till uppror. Den
gode men sina egna åsigter misstroeude konungen lät då öfvertala sig att för
andra gången afskeda folkets älskling Necker och låta främmande truppor rycka
mot Paris. Häraf rotades folket; nationalförsamlingen lät i en adress anhålla
hos konungen att han, som egde folkets frivilliga vördnad och kärlek, ej skulle
uppväcka dess fruktan eller störa församlingens frihet. Konungen svarade, att
truppernas sammandragande endast hade till ändamål att betrygga ordningen i
Paris. Då väpnade sig folket, hela Paris reste sig den 13 och 14 Juli 1789,
och sistnämnda dag blef det starka statsfängelsot Bastiljen inom några timmar
jemnadt med jorden.
Bastiljen var eu fästning, belägen inuti staden Paris oeh pä alla sidor kringfluten af
Seine-floden. Grundstenen härtill lades under Karl V, kouung 1364—1380, och den blef fullbordad
1383. Denna byggnad var inredd till fängelser och begagnades hufvudsakligen för f tatsförbrytare,
hvilka här behandlades svårare eller lindrigare, sällan i mån af deras brott, utan merändels efter
graden af deras’ rang och den iräkade ouäden. Bastiljen var till det yttre så stark, att den
ansågs ointaglig.
Körningen hade låtit inbilla sig att upploppet var obetydligt, och afslagit
nationalförsamlingens tillbud att begifva sig dit för att stilla oväsendet, jeinte
anhållan att han måtte upplösa sitt läger. Då han med förskräckelse erfarit
verkliga förhållandet, uppträdde han i nationalförsamlingen och förklarade, att
trupperna blifvit aflägsnade, Necker skulle återkallas och han sjelf hädanefter
taga råd af nationalförsamlingen; detta väckte allmän hänryckning hos folket,
som sålunda erhöll en förut saknad rätt att genom ombud deltaga i styrelsen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
