Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
alldeles obekante med statsmanuagöromål, dels tillgifua ett republikanskt system
och hatare af all konungamakt. Illand andra brådstörtade och omogna åtgärder,
som, af denna församling vidtogos, var äfven det beslutet, att alla de, som lemnat
riket, inom viss tid skulle återkomma, i annat fall ansågos de skyldiga till
högförräderi och deras gods skulle indragas; de prester, som nekade att aflägga ed
på konstitutionen, skulle förlora sina pensioner och ställas nästan utom lagen.
Dossa beslut vägrade konungen stadfästa, så väl af slägtkärlek till många af (
emigranterna, som af religiös öfvertygelse. Denna vägran begagnade Jakobinerna
för att reta folket till nya upplopp, i slutet af Maj och den 20 Juni 1792.
Girondisterna, hvilka insågo den fara, som genom Jakobinernas intriger hotade
samhällsordningen, hade erbjudit konungen sin hjelp till återställande af den
lagliga konungamakten, men detta tillbud hade han afslagit, äfvensom från
befalet öfver nationalgarderna skilj t den konungens person lika mycket som friheten
tillgifne La Fayette, och till maire i Paris utnämnt Péthion, som endast utmärkte
sig genom sitt hat till konungamakten. Vid upploppet den 20 Juni
genomströmmades kungliga slottet i tre timmars tid af beväpnade skaror, som
misshandlade den kungliga familjen och till och med påsatte konungen en J
akobiner-mössa, utan att han iippfylde deras begäran att bekräfta de nämnda dekretema
mot emigranter och prester. Slutligen visade sig Péthion och förmådde massan,
som bestod af minst 40,000 personer, att utan vidare våldsamheter åtskiljas.
Orleanska partiets beräkning att få konungen mördad misslyckades alltså äfven
nu; de bättre borgarne i Paris förklarade sin afsky för hvad som skett, och
La Fayette framträdde for lagstiftande församlingen och gjorde skarpa
föreställningar tor detta brott mot friheten och konungens person. Häraf uppretades
Jakobinska partiet ännu mera; i början af Augusti inkom till lagstiftande
församlingen en ansökning om konungens afsättande, men då denna af pluraliteten
blef afslagen, beslöt detta parti att skrida till öppet våld. Från Marseille och
Erest hade de låtit inkalla en mängd löst folk, och natten emellan den 9 och
10 Augusti förenade sig dessa med Pariserpöbeln och stormade slottet. Trogen
sin från början fattade föresats, att så mycket som möjligt undvika
blodsutgjutelse, begaf sig konungen jemte sin familj till lagstiftande församlingen. Slottet
intogs och plundrades, hvarefter petitioner ankommo från folket, dess nyvalda
styrelse och de beväpnade, hvilka alla begärde konungens afsättande.
Lagstiftande församlingen samtyckte; konungen fördes som fånge till Tempeltornet, ett
Verkställande Råd, bestående af idel Jakobiner, utnämndes till Frankrikes styrelse,
lagstiftande församlingen upphäfdes och ett Nctional-Konvent skulle sammankallas
för att bestämma rikets vidare öde. Budskap om denna stora hvälfning utfärdades
skyndsamt till departementema och arméerna; konungens fängslande upptogs med
likgiltighet och hvad som skett i Paris bekräftades. Härpå uppstodo rysliga
scener af öfvervåld, arresteringar och mord, livariblond de s. k. Septembermorden
hafva blifvit mest beryktade. Från den 2 till den 5 September inträngde i
fängelserna skaror af mördare, hvilka utan dom och ransakning på det
ohyggligaste sätt nedhöggo 5,000 af de fängslade, hvaribland voro flera furstliga
personer och en mängd ädlingar. Det nya nationalkonventet blef sammansatt af
till största delen Jakobiner, och deribland invaldes de vildaste partimän, såsom
hertigen af Orleans, Péthion, Robespierre, Danton, Marat, Collot d’Herbois, Manuel m. tl.
Konventet sammanträdde den 21 September 1792, och dess första beslut var att
förklara konungavärdigheten för alltid afskaffad.
Att så stora omstörtningar i Frankrike icke skulle betraktas med likgiltighet
af det öfriga Europa var helt naturligt; regenterna fruktade, att exemplet kunde
hafva samma följder äfven för dem sjelfva, och de emigrerade adelsmännen hade
talrika vänner bland adeln och de förnäma i öfriga riken, hvilka intogos af lika
förskräckelse; följden häraf blef, att partier uppstodo i ändamål att förhindra de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
