- Project Runeberg -  Den kunskapsrike skolmästaren. Handbok i nyttiga kunskaper (Ny uppl.) /
468

(1882) [MARC] Author: Carl Jacob Rossander
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Sveame temligen tidigt herrar öfver landet mellan Kolmorden i söder, Arbogaån
i vester, Dalelfven och Odemorden i norr; de hade då befolkat så väl landet
vesterat, Vestmanland som landet söderut Södermanland. I sjelfva Upland,
hvar-öfver de först utbredt sig, bildade sig trenne större bygder eller folkland, som
efter antalet af de der bildade hundaren (eller härad) kallades Attundaland, östra
delen af Upland, Tiundaland, mellersta delen, och Fjärd rund uland, vestra delen.

De fomsaker, som tillhöra Sveame eller den yngre jernåldem, utvisa en
gröfrc tillverkning, och en råare smak än de, som tillhöra Götame och den
äldre jcrnåldem. Men de visa ock, att Svearne icke varit i så nära beröring
med Romarne som fallet var med sydgermaneme. Slagsvärdet är tungt och
kraftigt. Den långa och breda klingan tycktes liksom tala om,, att i henne icke
bodde något svek. Den noggranhet, med hvilken alståndet är afpassadt mellan
parerstången och knappen samt deras inbördes riktning utvisar, att man lade
vigt vid att föra svärdet fast och säkert.

Smyckena från denna tid äro stora och i viss mån klumpiga, men när man
tager i betraktande, liurudana de verktyg voro, med livilka dessa arbeten
utfördes, måste man både erkänna och beundra den skicklighet och konstfärdighet,
som af den tidens arbetare utvecklades.

För öfrigt är att märka, att Sveame införde eller rättare förde med sig
ett nytt slags skriftecken, som vanligen förekomma på våra runstenar, de s. k.
yngre runorna.

Sina lik brände de på bål och nedsatte askan i en kruka i jorden. Detta
var åtminstone det vanliga förfaringssättet, ehuru äfven jordande af obrända lik
förekommer på vissa trakter ända mot slutet af hednatiden. Stensättningar af
olika former, och resta stenar, kallade bautastenar, äro liksom en stor del
grafit ög ar och stenkummel minnesmärken från denna tid.

Det yngre jernåldersfolkets näringsfång var boskapsskötsel och åkerbruk.
Af dessa rörelser uppkom suart tillika handel med främmande land; denna
bestod i varubyte: utförselvaror voro i början hufvudsakligen pelsverk, derefter
boning, vax, fisk, tran, ull, bernsteu, möjligen äfven spannmål, för livilka
er-liöllos kläde, vin, hvete m. m. jemte smycken af guld, silfver och brons. Do
for handeln begagnade fartygen voro alltid försedda med kämpar, som kunde
försvara dem vid händelse af fiendtliga anfall. Sadana färder voro vinstgifvande
och sammansmälte ofta med det så mycket omtalade Yikingalifvet, hvilket tidigt
utvecklade sig ur nordbons medfödda kärlek till sjöfart och krigiska äfven tyr.

Nordens Vikingalif. Huru ofta har ej detta af skalder och konstnärer blifvit afmåladt i
skimrande rosenfärger, hrarigenom inbillningen skapat en hög grad af stolthet öfver att veta sig
härstamma från dessa hjeltar, som »med svärdet herskade på hvar kust»! Härvid böra vi dock
icke glömma, att hvad vi känna om detta lif till större delen blifvit oss meddeladt nr en poetisk
synpunkt; och om sådana målningar äfveu äro sanna i hvad de röra en eller annan af dessa
krigare, så var likväl vikingalifvet i allmänhet föga hederligt, efter nutidens begrepp om detta
ord. De voro nemligen rätt och slätt hvad vi nu kalla sjöröfvarc, skilde från både samhällslag
och folkrätt. Deras religion lärde, att den som föll i strid eller på annat våldsamt sätt skulle
komma till saligheten; vinna i strid rar åter den högsta ära, som kunde erhållas på jordeu; af
sådana tänkesätt skulle naturligtvis uppstå djerfhet, oförvägenhet och dödsförakt. När härtill
kom en rå fysisk styrka och en otyglad vinningslystnad, var naturligt att dessa män skulle bli högst
fruktansvärda. Med uttrycket vikingafärd täuker mau sig gerna en ridderlig jagt efter faror och
krigiska äfventyr, Ijvarvid alla svaga, värnlösa och obeväpnade ej allenast fingo gå ostörde, utan
äfveu erhöllo skydd mot alla slags förolämpningar, och eudast de, som väpnade satte sig till
motvärn, bekrigades; att sådana vikingar fnunos är otvifvelnktigt, men i allmänhet kan dock
detta ord rättast förstås med »färder för mord och plundring». Det ansågs t. ex. vid sådana
färder icke skamligt, utan tvärtom lofligt, att göra s. k. »strandhugg», hvarmed förstods att, då
sådana sjöfarande komino i behof, landstego de på den första kust de träffade och togo der hvad
de öfverkommo, äfven om der ingen försvarare visade sig. Det är naturligt, att en sådan s. k.
rättighet skulle missbrukas och många utan behof blott af vinstbegär verkställa plundringar på
den ena stranden efter den audra och således utgöra rätt och slätt röfvare. Stundom hände väl,
att en sådan hop blef öfverfallen af en större styrka och nedgjord; men deras oförvägna djerfhet
och dödsförakt gjorde dem fruktade i hela Europa, så att de södra landen till och med insatte

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:54:42 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/rcskol3/0477.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free