Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26. Håkan II, konung i Norge och äfven hyllad i Sverige, der han
öfver-lemnade regeringen till fadern, drog sig, efter slaget vid Enköping, tillbaka till
Norge, der han regerade till sin död 1380.
27. Albrekt af Mecklenburg tillhörde äfven, på mödernet, Folkungaätten, ty
han var son af den ihjälhungrade hertig Eriks dotter Eufemia och således
systerson till Magnus Smek. Genom adelns stämplingar upphöjd på tronen, blef han
dock snart inom riket förhatlig genom sina tyska knektars rofgirighet, for hvilken
de blefvo kallade g arpar, samt för det företräde han alltid gaf sina landsmän
framför de infödda. Då bönderna klagade öfver lidet förfång, svarade han blott,
att han ej kunde hjelpa det. Äfven de storas, så väl andligas som verldsligas,
ynnest förlorade han innan kort, och dessa beslöto hans afsättande, då de till
regentinna utsågo Margareta, regerande drottning öfver Danmark efter fadern
Valdemar Atterdag och öfver Norge såsom enka efter konung Håkan, sedan
dennes son Olaf vid 16 års ålder 1387 aflidit. Margareta samlade en krigshär,
med hvilken hon tågade mot Albrekt, som med sina tyskar mötte henne nära
Falköping 1389. Albrekt smädade Margareta, kallande henne än konung
Byx-lös, än Munkedej an, med anledning af ett rykte om en hennes kärlekshandel
med en dansk abbot, samt sände henne en flera alnar lång brynsten, med
tillsägelse att derpå slipa sina nålar och saxar och icke befatta sig med
konungsliga idrotter. I drabbningen blefvo tyskarne totalt slagne och Albrekt sjelf
fången, då Margareta, till lön för hans begabbelser, lät påkläda honom en
narrkåpa och en vadmalsmössa med ett nitton alnar långt släp. Derpå blef han
såsom fånge insatt på Lindholms slott i Skåne, hvarest han qvarhölls till
midsommartiden 1395, då han på hansestädernas bemedling utsläpptes och begaf sig
till Tyskland, der han afled 1412.
Rikets tillstånd alltifrån det Magnus Ladulås alled skildras såsom högst beklagansvärdt: de
mäktiga herrarne af både presterskap ocb adel begagnade sig af brödratvisterna samt de derpå
följande kraftlösa regenterna, för att slå under sig alla de förnämsta inkomsterna och utarma
den fattiga allmogen, som ej allenast ensam fick draga alla utskylder till kronan, utan derjemtc
fick utstå alla slags misshandlingar af de laglösa ocb öfverdådiga herrarna, hvilka utan ansvar
företogo sig hvad de behagade. Under Albrekts fångenskap steg eländet till sin höjd genom
hit inkomna tyskar; särdeles fick Stockholm vidkännas deras rofgirighet. Af sina hufvudbonader
blefvo tyskarna här kallade Hättebröder, hvilka enligt då gällande lag skulle ega hälften i
stadens styrelse, men beherskade deu helt och hållet genom sin öfverlägsenhet i antal. Till
svenskarna buro de ett dödligt hat och tilläto sig mot dem alla slags våldsamheter. Under
förevändning att hämnas den mot konung Albrekt begångna orättvisa läto de förrädiskt fängsla 60
svenska borgare, dem de först inspärrade i Svartbrödraklostret, der de piuade dem med träsågar
och andra plågoredskap, förde dem sedan till ett gammalt trähus på Käpplingen (nu
Blasie-holmen), det de deretter tände eld på ocb inbrände dem alla, natten emellan den 11 och 12
juni 1389. Detta nidingsdåd, käudt under benämningen Käpplmgemorden, väckte allmän fasa
och förbittring mot Hättcbröderna. Stockholm belägrades af svenskarna, men ett annat till sjös
uppkommet tyskt sällskap försåg staden med dess bekofl>a och blef derför kallade Vitalianer eller
Proviant bröder, och derför kunde staden ej intagas. Äfven på andra ställen inom riket rådde
osäkerhet och elände. Tyskarna huserade öfverallt och gjorde hvad de behagade. Somliga af
svenskarna höllo med Albrekt, andra med Margareta, så att split och oenighet voro rådande ä
alla orter; dertill kom dyr tid, så att på många ställeu hundrade landthönder tillsammans ej
egde en spann korn eller ett lass hö. Flere byar och städer utplundrades och uppbrändes.
Andt-ligen blef fred sluten och Margareta erkänd såsom regerande drottning, hvarefter det blödande
norden fick något lugn.
28. Margareta. Efter slaget vid Falköping var väl hennes välde stadgadt,
men hon var ännu icke lierskarinna öfver hela Sverige, hvilket hon först blef,
sodan Albrekt var lösgifven och de rofgiriga tyskarne blifvit härifrån fördrifna.
Margareta var en slug, kraftfull och statsklok qvinna, om hvilken hennes fader
brukade säga, att naturen misstagit sig i hennes bildande, ty hon var manlig
både till kropp och själ. Då hon emottog Sveriges krona, utfästado hon sig att
styra detta rike efter dess egna lagar ocli låta dess slott och fästen innehafvas
af endast svenskar, livarpå hon lemnade med kungliga försäkringar bekräftade
bref. Hon mindes väl det trotsiga öfvermod, hvarmed så väl hennes gemål Håkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
