Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lösen, i det lian införlifvade denna ö med Danmark, oaktadt svenska folket
genom dryga skatter måst anskaffa medel dertill. Redan under Margaretas tid
hade han börjat krig, för att underkufva Holstein, af hvilket Sverige ej hade
ringaste intresse men dock måste betala med dryga gärder. Alla fasta platser
besattes med danska fogdar, hvilka på det ohyggligaste sätt plågade den arma
allmogen; sedan allt, hvad bönderna hade, blifvit utpantadt, tvungos de under
hugg och slag att sjelfva draga årder, plog och harf vid herregårdarna,
fast-bundos vid pålar, utsattes på kala klippor långt ut i sjön, upphängdes i rök för
att qväfvas till döds, hafvande qvinnor spändes för hölass, med flere
ohyggligheter. Till konungen framförda klagomål lemnades utan allt afseende. En af
de grymmaste af fogdarna var höfvitsmannen på Vesterås slott Josse Eriksson.
Slutligen vaknade svenska folkets gamla odalmannakänsla; en bergsman, vid namn
Engelbrekt Engelbrektsson, som på allmogens vägnar tvänne gånger varit i
Köpenhamn och skildrat folkets nöd och fogdens tyranni, hvarpå han framlade bevis,
men utan verkan, blef nu utsedd till anförare för folket, som vid
midsommartiden 14.34 reste sig i massa och likt en oemotståndlig flod öfversvämmade hela
riket. På mindre än tre månader voro alla landskap befriade, 30 slott och
fästen intagna och alla danska förtryckare bortjagade. Några herrar af rikets
råd, som rest till Köpenhamn för att med konungen öfverlägga om uppresningen
i Sverige, voro nyss återkomna och samlade i Vadstena, sysselsatte med
rådplägning, då Engelbrekt ditkom, åtföljd af tusen bönder. Han uppträdde bland dem
och fordrade att de, i anseende till konung Eriks usla och for Sverige skadliga
regering, skulle uppsäga honom tro och lydnad. Då de härtill vägrade, fattade
han den förnämste af dem, biskop Knut från Linköping, i kragen och hotade
att kasta ut honom till de uppretade bönderna, om ej hans fordran genast
uppfylldes. Nu uppsattes ett formligt uppsägelsebref, undertecknadt af alla
närvarande, hvilket Engelbrekt affärdade till konung Erik i Danmark, och kort tid
derefter fick han ett annat dylikt, underskrifvet af de öfriga rådsherrarne i
Stockholm. Erik försökte derpå med härsmakt återtaga sitt välde, men utan
framgång, hvarför han började med underhandlingar, hvarvid de medgörliga
svenskarne tilläto honom fortfarande vara deras konung, blott han ville lata dem
njuta tillgodo sina gamla fri- och rättigheter enligt svensk lag, samt förskona
dem för främmande fogdars förtryck. De länge obesatte riksembetena blefvo nu
tillsatta, hvarvid den ålderstigne Krister Nilsson Vasa utnämndes till drots och
den unge Karl Knutsson Bonde till marsk. De löften, konung Erik afgifvit, bröt
han innan kort, lät vid hemresan sina egna skepp härja och röfva på svenska
kusterna och satte till fogdar på slotten utländska personer, deribland uppenbara
mördare, röfvare och tjufvar, och då rådet beklagade sig häröfver, svarade han
trotsigt, att han ingalunda tänkte vara deras jaherre, utan gjorde hvad han
behagade. Ku reste sig hela Sverige för andra gången, de nyä förtryckarne
bort-drefvos och det beslöts att välja en svensk riksföreståndare, hvartill herrarna
utsågo marsken Kail Knutsson, hvilket val var nära att väcka inbördes krig,
emedan bönderna önskade fä Engelbrekt till regent. De stillades dock, då de
fingo behålla honom såsom anförare, och nu drog han för andra gången genom
Sverige, hvarvid både Halland och Blekinge gåfvo sig under svenska kronan.
Karl Knutsson afvärjde med klokhet och kraft alla försök till hans störtande,
som gjordes både af svenska adelsmän och konung Eriks anhängare. Om
sommaren 1439 afsattes Erik äfven i Danmark, lefde sedan på Gotland tio år såsom
sjöröfvare samt dog i Pommern 1459. Hans gemål var en dotter af Henrik IV
i England, vid namn Filippa, förmäld 1406. Hon var lika förträfflig, som Erik
var dålig; genom henne åtnjöto så väl han som lians undersåter och riken många
fördelar, men till belöning blef hon bemött med köld, otrohet och våldsam
behandling,’ hvarför hon 1429 lemnade honom och hans hof, ingick såsom nunna i
Vadstena kloster och dog 1430.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
