- Project Runeberg -  Den kunskapsrike skolmästaren. Handbok i nyttiga kunskaper (Ny uppl.) /
501

(1882) [MARC] Author: Carl Jacob Rossander
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1524, blef sedan gift med riksrådet Johan Turesson (Tre Rosor) och dog på Hörninzsholm 1556.
Begrafvet i Trosa landskyrka blef äfven hennes lik ett rof för lågorna vid en eldsvåda 1778.)
Ej en gång den spåda barndomens osknld var skyddad för Kristians vilda blodtörst; i Jönköping
lat han halshugga en adelsman, Lindorm Ribbing, och två hans söner, den ena 8, den andra 5
år gammal; då bödeln framförde den yngre sade denne: »goda man, bloda inte min skjorta så
som min brors, jag får då ris af min mamma»: slagen häraf kastade bödeln svärdet, sägande:
»förr skall min skjorta bli blodig, än din». Konungen, som hört härpå, framkallade strax en
annan, som först afhögg gossens hufvud och sedan den medlidsamma skarprättnrens. Ingenting
var honom heligt, ej ens de denna tid så högt ansedda andliga: vid Nydala kloster i Småland,
der han med alla iirebetvgelser emottogs, lät han på en lös angifvelse dränka abboten och elfva
munkar. Dessa och dylika bedrifter gjorde odelad den a‘‘sky, både samtid och efterverld fästat
vid konung Kristian II:s namn. — Från en aunan sida betraktad, kan dock denne konung anses
som en väl hård men rättvis gissel för begångna förbrytelser; i långliga tider hade adelsväldet
och prestväldet, både hvar för sig och gemensamt, med det mest vedervärdiga öfvermod trampat
skaparens lagar och inenniskans rättigheter under fotterna samt sönderslitit det arma
fäderneslandet; un fingo bägge en hård men ej oförtjent lön för sina dåd. Många af de dödade ledo
endast rättvist straff för sina brott mot fäderneslandet; bland sådana kunna nämnas: biskop
Matts från Strengnäs, som varit Sturarnas bittraste fiende; Erik Abrnhamsson Lejonhufvud, som
trolöst förrådde Sveriges sista försvarare åt Danskarna, samt Stockholms borgmästare och
rådmän, som genom förrädiska stämplingar föranledde stadens uppgifvnnde. Redan som prins hade
Kristian lyckats att i blod qväfvä norska ndelus uppstudsighet och derigenom göra hela Norge
för långliga tider till ett lydrike under Danmark; som konung ville han göra detsamma med
Sverige, ehuru detta misslyckades. Hans grymhet, isynnerhet klandervärd för den svarta
trolöshet, med hvilken den utöfvade3, vände sig hnfvudsakligast mot adeln och andra mäktiga; mot
allmogen finnes ingenting uppgifvet om någon förföljelse eller förtryckande åtgärd under hans
korta regering. Väl fanns ett rykte, att konung Kristian befallt, det en hand och en fot skulle
afhuggas på hvar bonde, på det de ej mer skulle bli i tillfälle att göra uppror; men sannolikt
har detta aldrig yttrats af konungen sjelf, utan af någon bland hans skrädande hofmiin. Med
all sin i hvarje afseende klandervärda grymhet var Kristian Tyrann dock ett redskap för Sveriges
välgång; ur hans blodhaf uppgick morgonrodnaden för vårt rikes lyckligare och mer
upplysta tider.

Medan Kristians tyranni som hårdast tryckte det blödande Sverige, var dess slutliga
befriare redan sysselsatt med sitt ärofulla värf. Gustaf Eriksson Vasa, som så trolöst blifvit afförd
till Danmark, öfverlemnndes der åt en sin frände, Erik Baner, hos hvilken han lefde omkring ett
år i temligen dräglig fångenskap; men då han hörde Kristians väldiga rustningar 1519, kunde
han ej längre styra sig, utan rymde i september månad, förklädde sig till bonde och kom med
en oxdrift till Lvbeck, hansestädernas hnfvndort. Här uppträdde han inför rådet och begärde
hjelp till sitt Fäderneslands räddning. Borgmästaren derstädes, Brömse, omfattade hans sak med
välvilja och afslog Erik Baners personligen framstälda begäran att åter få Gustaf i sitt våld; men
först sedan Sten Sture var död och Lvbeckarna sjelfvn började frukta Kristians öfvermakt,
beviljades Gustaf, efter åtta månaders väntan, någon hjelp. På ett af deras fartyg öfverfördes hnu
till Sverige och landsteg den sista maj 1520 på Stensö udde, nära Kalmar. Han begaf sig till

detta slott, som ännu ej gifvit sig åt Kristian, men var der närn att. blifva förrådd åt Kristian,

som hade satt ett högt pris på hans hufvud, hvarvid han räddades af fru Anna Rjelke, som då
innehade slottet efter sin aflidne man. På flera ställen i Smaland försökte han uppmana folket
att afskudda sig danska oket, men möttes med likgiltighet. Utsatt för ständiga faror och efter
mänga äfventyr kom han till sin svåger, riksrådet Joakim Brahe på Tärnö i Södermanland,
der-ifrån lian begaf sig till sin fädernegård Räfsnäs, hvarest han erhöll underrättelse om det rysliga
blodbadet och hans närmaste anhörigas afrättning. Nu vågade hnn ej dröja längre i Stockholms
grannskap, utan drog upp åt Dalarne, hvnrs trofasta befolkning vnr känd sedan Engelbrekts och

Sturarnes dagar. Som en fogelfri flykting vandrade han nu, klädd till bonde med en yxa på

axeln, från gård till gård, alltjemt förföljd af utskickade dansknr. Hos en bergsman, Anders
Persson på Rankhyttan, tröskade han säd i en lada, som ännu står qvar: här fick en piga se en
silkeskrage, som han bar under tröjan, hvilket hon berättade för husbonden, som då rådde Gustaf

att begifva sig längre upp åt landet. En hans ungdomsvän och akademikamrat, Arendt Persson

på Ornäs, till hvilken han nu begaf sig, vnr nog usel att vilja förtjena den numera fördubblade
belöningen för Gustafs gripande; men Arendts hustru, Rarbro Stigsdotter, som anade hans afsigt,
utsläppte Gustaf genom ett fönster och gaf honom häst och släda, med hvilka han for till
pre-sten Jon i Svärdsjö och derifrån till en kronoskytt, Sven Elf sson i Isala; här stod han en dag

i bonddrägl inne i stugan, då utskickade danska spejarc plötsligt* inträdde: Sven Elfssons hustru

gaf dä Gustaf ett slag med en brödspade, sägande: »Hvnrför stur du här och gapar på
främmande? har du ej sett folk förr? packa dig genast ut i ladan och tröska!» Sven Elfsson vågade
nu ej längre behålla honom, utan förde honom derifrån inbäddad i ett halmlass; på vägen
träffades danskar, som genomstungo lasset med spjut, hvarvid Gustafs ena ben träffades, så att det
blödde, men med en knif sårade då Sven Elfsson sin häst i foten. Derefter måste Gustaf midt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:54:42 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/rcskol3/0510.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free