Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han lika mycket som vapenbrak; gynnade kristendomen, men försvarade kronans
anseende mot biskoparnes tilltagande myndighet. Långvarigt lugn var ej i lians
smak, hvarfor han låg i nästan oupphörliga fejder, för att öka sin ära och sin
makt. På en sådan förd mot England stupade han.
Olaf Kyrre och Magnus, 1066—1093. Dessa båda bröder, söner af Harald
Hårdråde, blefvo samkonungar efter fadern, och deras regering liknade ett stilla
lugn efter en våldsam storm. Danska konungen hotade dem väl strax med krig,
men förlikning ingicks och stadfästades genom Olafs giftermål med danska
prinsessan Ingrid. Magnus dog redan 1069; Olaf, derefter ensam regent, fick för
sin i dessa tider ovanliga håg för fred och omhugsan för landets uppkomst sitt
tillnamn Kyrre (den stille). Under hans tid steg landet betydligt i så väl
upplysning och hyfsning, som välstånd; flere städer anlades, deribland Bergen år
1070; biskopsdömen stiftades i Trondhjem, Oslo, Stavanger och Bergen. Olaf
Kyrre dog 1093, och efterlemnade ett kärt och allmänt älskadt minne.
Magnus Barfot, 1093—1103. Son till Olaf Kyrre, emottog han nu
regeringen, men hade icke faderns utan farfaderns lynne, ty lugn och fred voro
ej i hans smak. Sedan några i följd af hans tronbestigning uppkomna inre
oroligheter blifvit stillade, skulle äfven grannrikena erfara, att Norges tron
åter intagits af en krigisk drott. En stark norsk flotta visade sig i
vester-hafvet och eröfrade skottska öarna. På detta tåg antogo Magnus och hans
hirdmän den drägt, som brukades i skottska landen, bestående af korta
underkläder och bara ben, hvilket föll så litet i norrmännens smak, att de, i böijan
på spe, kallade konungen Barfot. Efter sin hemkomst ville Magnus äfven
pröfva sina krafter mot konung Inge i Sverige, men det krig, som nu började
och någon tid fortsattes med omvexlande lycka, slutades genom en förening
mellan konung Magnus och Inges dotter Margareta Fridkulla. Den krigslystne
Magnus föresatte sig sedan att underkufva Irland, men på detta tåg stupade
han 1103, 30 år gammal.
Sigurd Jorsalafar, 1103—1130. Den öfver hela Europa vid denna tid
rådande entusiasmen för de så kallade korstågen sträckte sig äfven till yttersta
norden, och Magnus Barfots son och efterträdare Sigurd beslöt att deltaga i dessa
härfärder, samt drog ästad med 60 väl bemannade långskepp. Han uppnaddo
det heliga landet och bidrog till intagande af Sidon. Efter att hafva förrättat
sin andakt vid Frälsarens graf och simmat öfver Jordan skänkte han sina skepp
åt de kristnas kejsare och återvände landvägen hem till Norge, der han för
denna färd blef mycket berömd och erhöll sitt tillnamn Jorsalafar
(Jerusalems-farare). Under tiden hadc riket med klokhet och mildhet styrts af Sigurds
bröder, Eystein och Olaf, hvilka äfven hade fått konunganamn på samma gång
som brodern. Under dessa bröders regering blef de andligas välde i Norge
stadgadt genom byggande af flere kloster och kyrkor. Olaf dog snart och sex år
senare äfven Eystein. Sigurds öfriga regering utmärktes förnämligast af det tåg
han anstälde för att till kristendomen omvända hedningarna i Småland, hvilket
i historien blifvit kalladt Kalmare ledung. Sigurd omtalas såsom ej allenast tapper,
utan derjemte stolt, fåfäng och utsväfvande, men landet kom under hans
regering i blomstrande välstånd. Han dog 1130.
Magnus och Harald Gille, 1130—1136. Konung Sigurds enda son Magnus
lät strax efter faderns död utropa sig till konung öfver hela Norge; men denne
prins var stolt och styfsint samt derjemte fallen för dryckenskap och girighet,
livarför ett större parti var honom emot och valde till konung en till landet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
