Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
härkomst till behcrskare. Under Alexanders och hans efterträdares tid utbredde
sig det grekiska vetandet öfver de Asiatiska länderna ända in uti Indien, och
rönte ett särdeles vänligt emottagande i Egypten, der det fann en fristad i
Alex-undria, hvarest konung Ptolemæus II, död 246 f. Kr., inrättade det sä kallade
Museum, der ett antal lärda underhöllos, för att ostörda kunna egna sig at
vetenskap och konst. Ett nytt litterärt tidehvarf uppstod under namn af det
Alex-undrinska, och med benämningen Alexandriner utmärkte man de lärde derstädes,
bland livilka likväl inga större originella snillen uppstodo, ty grekiska litteraturen
var cn främmande planta, inflyttad från en fri och lifgifvande himmel uti qvalmet
af ett drifhus. Ben mest beryktade från denna skola är Euldides, som lefde
omkring 600 f. Kr. Han hade studerat hos någon af Platos lärjungar i Athen,
men stannade sedan i Alexandria, der han författade flera skrifter, bland livilka
hans Stoicheia (elementerna af den rena matematiken) sedan blifvit känd i alla
länder och öfversatt pä alla språk. Ofriga Alexandrinska författare, som uti
lärdomshistorien uppgifvas, hafva blifvit mindre allmänt namnkunniga.
Hos Itomarne böljade väl tidigt en inhemsk litteratur, hvilken dock under
de första 500 åren föga utbildades; först efter sin bekantskap med grekerna,
livilka blefvo romarnes mönster, började desse att med större allvar vinnlägga
sig om konster och vetenskaper. Romerska litteraturen blef likväl, jemförd med
den grekiska, blott en parasitväxt, som ej förmådde höja sig till något
sjelfstän-digt nationolt lif; dock framstå här personer, hvilkas verk i alla tider skola
bibehålla en hög plats i bildningens historia. Bland de förnämsta af dessa äro:
Virgilius, från Andes nära Mantua, född 70, död 1!) f. Kr., författare af
hjelte-dikten JEneis, herdesånger (Bucolica) och ett skaldestycke om jordbruket (Georgica).
Jlorathts, från Yenusia, född 65, död 8 före Kr., bref, oder, satirer m. m. Ovidim,
från Sulmo i Abruzzo, född 43 f. Kr., död i landsflykt 17 e. Kr., heroider,
metamorfoser, elegier m. m. — Romarnes historiska skrifter börja med versifierade
annaler; den första prosaiska historiefÖrfattaro var Falius Victor, 220 f. Kr.; den
yppersta af alla var Julius Cæsar (sesid. 403); näst honom utmärkte äg Sallustius,
från Amiternum, född 86, död 35 f. Kr.; Cornelius Nepos, från Hostilia vid Veroua,
död omkring 30 f. Kr., samt Livius, från Padua, född 58 f., död 9 c. Kr. Cicero,
född i Arpinum i Toscana 104, mördad 43 f. Kr., var jemte stor skriftställare
äfven Roms yppersta vältalare. Cato den äldre, från Tusculum, född 236, död
148 f. Kr., skref arbeten i landthushållningen, och Vitrucius, från Yerona, 30 e.
Kr, har lemnat den enda afhandling i byggnadskonsten, som frän de gamle hunnit
tiU vår tid.
Sedan såväl Grekland som öfriga länder, der grekisk bildning fans, kommit
under Roms välde, sammansmälte också folkens litterära historia, fortsatt ömsom
på grekiske och romerska språken; men efter kejsar Augusti död började
vetenskap och konst alltmera aftyna och jemte det murkna politiska väldet luta till
sin undergång. 3)e lärde sysselsatte sig mest med att samla äldre skrifter och
förklara de gamles lärosatser, utspädda med nya meningar. Bland de från denna
tid, kort efter Kristi födelse, namnkunniga äro: Epictet, en frigjord slaf från
Hierapolis i Erygicn, åren 50—100; Seneca frun Cordova, Keros lärare, dödad 38;
kejsar Marcus Aurelius; Plutarchus, från Chæronea i Bæotien, 50—134; Galenus,
från Pergamus i Mindre Asien, utmärkt läkare, 131—200; Vhilo. en egyptisk jude.
död 54, sökte sammansmälta Platos och Aristoteles’ lärosatser med sin
nationalreligion; Eioni/sius, från Hali kam assos i Karien, lefde vid Kristi födelse; Strabo,
från Amasia i Kappadocien, år 17, utmärkt geograf; Ptolemæus, från Pelusium i
Egypten, åren 125—140, geograf och astronom; Plinius den äldre, från Yerona,
död 79, har lemnat cn naturalhistoria; Tacitus, 55—135; Justimis, år 150, m. fl.
De första kristna voro nödsakade att inhemta grekernas lärdom, för att med
den kunna försvara sin religion, h— artill Platos filosofi syntes dem tjenligask I
följd häraf uppstodo snart äfven bland dem lärde män och vetenskapsidkare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
