Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som blifvit kiinde under namnet Kyrkofäder, bland hvilka de berömdaste äro:
JudinuK Martyr, fråh Siehem i Samaria, dödad 160; Origenes, från Alexandria,
död 254; Euselius, frän Palestina, död 340, författade den första kristna
kyrkohistorien ; Chrytostmnus, från Antiocliia i Syrien, död 407; Hieronymus, från Stridon
mellan Dalmatien och Pannonien, född 332, död 420, har till större delen
verkstält den latinska bibelöfversättning, som kallas Yulgata och är af påfviska kyrkan
ansedd som autentik; Augustinus. från Xumidien i Afrika, född 354, död 430, den
mest framstående af dem alla, med flere.
Sedan kristendomen genom Konstantin den Store fätt fast fot i romerska
väldet, blef hedendomens gudaverld småningom störtad och ett högre mål
be-stämdt för menniskans andliga verksamhet. När icke långt derefter detta välde
sönderföll för yttre påtryckningar, och dess sköna länder delades mellan andra
folkstammar, lick äfven det andliga lifvet en ny riktning, hvaruti hela
medeltiden fortgick med sina egna utmärkande drag. De nya invandrande kraftfulla
folkslagen hadc uti r.ina stamorter i norra och mellersta Europa inhemtat skarpa
karakterslynnen genom vistande i bergiga, skogrika, af blanka sjöar, brusande
floder och halsbrytande ättestupor uppfylda länder. Härigenom hade derus
iu-billningskraft erhållit en afgjord riktning till det fantastiska och underbara,
livar-igenom naturen befolkades med sådana inbillningens skapelser som resar, dvergar,
neckar, troll m. m., dem menniskan borde med klokhet och kraft bekämpa. Med
sådana åsigter sammansmälte kristna religionens milda och försonande läror; den
vilda styrkan, härdad i vapenbrak och nya faror, förenade sig med kristendomens
fromma anda, och häraf uppstod denna tids karakter, der fantasien merändels
egde väldet öfver förståndet. Det var naturligt, att ur en sådan jordmån skulle
poosi och skaldekonst • uppblomstra. Det gamla romarespråket fortfor att vara
kyrkans och lärdomens; men i folklifvet förändrades detta derigenom, att det
latinska bondspråket uppblandades med de nya folkens tungomål, och sålunda
uppkommo de särskilda språk, som sedermera utbildats till hvad de nu äro, såsom
franskan, spanskan, italienskan m. fl. Snart började de anlag för diktkonst, som
bodde hos folken, äfven yttra sig pä de nybildade nation alspråken; man besjöng
kärlek, krigiska äfventyr och dot höga uti att uppoffra sig för gudom, fosterland
och ära. Genom arabernas inträngande och bosättning i Spanien inkastades
österländsk glöd i södra Europas poetiska skapelser, och korstägan gåfvo rika ämnen
för dikt och sång. I de glada öfningar, som öfvorallt anstäldes, doltogo kejsare
och konungar, furstar och grefvnr; en allmän poetisk stämning hadc intagit allas
sinnen, och skalder och sångare voro högt ansedda; dessa kallades i södra
Frankrike Troubadours, i norra Frankrike Troveres, i norra Italien Trovatori, i Spanien
Trovadores (allt af trovare, uppfinna); i Tyskland Minnesanger, (af Minne, kärlek)
samt i mera nordliga länder Barder. Sådana vandrade ej sällan omkring med
sina harpor från trakt till trakt och voro öfvorallt välkomna samt blcfvo både
ärade och rikt belönado.
De egentliga vetenskaperna, som under romerska väldots sista tid sjunkit
till obetydlighet, tollo helt och hållet med detta välde; den återstående skymten
af lärdom flyktade till klostron, hvilka bibehöllo en art litterär verksamhet.
Sedan de politiska stormarne saktat sig och folkens nya anda vunnit stadga,
började jemte sången äfven andra delar af litterär verksamhet åter visa sig bland
folket, ehuru påfvarnas tilltagande myndighet och den af dem i grund
förderf-vade kristna religionens förvända lärosatser under hela medeltiden hindrade både
vetenskapers och konstors betydligare utveckling. De namukunnigaste författare
under denna tid äro följande: Ossian, skald i Skottland i tredje århundradet,
känd för sina herrliga sånger; Boithius, konsul i Eom 510, öfversatte och
förklarade flere grekiska verk, hvaribland Aristoteles’ filosofi; Cassiodorus, död 577,
lemnade en skrift, “deseptem disciplinis", som i århundraden begagnades i
skolorna; Beda, med tillnamnet Venerahilis, från Durham i England, anglosaehsisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
