Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i fickuren med den så kallade spiralfjedern. Sedan idéen salunda var funnen,
har urtillverkningen varierat i oändlighet till så väl storlek som beskaffenhet,
hvaribland särskildt torde förtjena omnämnas så kallade kronometer-ur, beräknade
på att af ingenting störas i sin regelmessiga gång; det första af detta slag
förfärdigades 1764 af ongelsmannen John Sarrison, en timmerman, som sjelf lärt sig
urmakeriet. Så kallade repeter-ur, der slagverket ånyo angifvor den sist
förflutna timmen, uppfunnos äfven af en engelsman Bartow 1676.
Vagnar. Första idéen om kringgående hjul uppkom sannolikt af rullar, som
lades under tyngder, dem man ville flytta, hvarigenom dessas framskjutande
mycket underlättades. Uppfinningen af åkdon med hjul är så gammal, att den
hos greker och romare tillskrefs gudarne, såsom Minerva och Yulkan. Do gamla
egyptierna kände redan dessa slags åkdon, och af bibeln synes, att israeliterna
redan hadc till och med täckta vagnar eller statsvagnar, äfvensom stridsvagnar.
Vapen. Don ofrid, som synes råda i hela den organiska skapelsen, har af
naturen sjelf på samma gång blifvit både befordrad och motverkad; en stor del
af djuren liafva fått egna vapen, tjenliga både till anfall och försvar; sådana äro
horn, tänder, klor, hofvar, gift m. m. De, som sakna sådana, liafva i stället
erhållit medel att för sjelfbevarelse undvika hotande faror, såsom vingar, snabba
ben o. s. v. Åt mouniskan har naturen icke tilldelat någonting af allt detta;
men hon har i stället fatt förmåga att af andra ämnen tillverka livad hon för
dylika ändamål behöfver, och denna förmåga har hon också börjat använda så
tidigt, att detta vida föregår all historia. De första vapen, som begagnades,
be-stodo sannolikt uti trästänger, som först spetsades i ena ändan samt derefter för
mera styrka och varaktighets skull förseddes med skoningar af metall, och
sålunda uppkommo spjut. Ett af de äldsta vapen, som omtalas, är svärdd,
motsvarande vår tids värjor; en förändring deraf är sobeln. Tiden, då sådana först
begagnades, kan icke uppgifvas. De mest berömda äro damascenerklingor, som
fått sitt namn af staden Damaskus, der de skola vara uppfunna eller i stor skala
tillverkade. Med en sådan klinga kan en grof spik klyfvas, utan att eggen
skadas, och de kunna böjas, utan att brista eller förändra form. För att äfven på
afstånd kunna anfalla och döda ett vildt djur eller en fiende begagnades dols
pilbågar, dels ballistcr (kastmaskiner); ingenderas uppfinning är känd. Pilbågen
var af trä, och med en derpå spänd sträng kunde en uddhvass pil erhålla en
stark fart; under medeltiden gjordes bågar af metall och kallades armborst.
Kastmaskinerna användes mest i krig, för att i belägrade städer inkasta stenar, bjelkar
med mera dylikt; äfven funnos kastspjut, som slungades med armstyrka. Sedan
krut blef mer allmänt, utbyttes dessa vapen mot gevär, kanoner, mörsare m. m.
Såsom skyddsvapen nyttjades på hufvudet hjelm, ett slags hatt af stål, och på
den öfriga kroppen brgnja, en af stålringar flätad skjorta, eller ock harnesk,
bestående af ledade stålplåtar, hvarmed kroppens särskilda dolar betäcktes. Ett af
de förnämsta skyddsvapnen var skölden, on skifva, som bars på venstra armen,
hvarmed en anfallandes hugg emottogos. Äfven alla dessa vapen blefvo genom
eldvapnens bruk ändamålslösa och följaktligen bortlagda.
Vä/nudskonsten. Likasom spinnkonsten, är äfvon väfkonsten så gammal, att
dess uppfinning af de gamle tillräknades gudarne och, eget nog, samma
qvin-liga gudomligheter, hvilket förhållande sannolikt har sin grund deri, att dessa
slöjder mest verkstäldes af fruntimmer och fordom ansågos så hederliga, att
kejsarinnor och drottningar jemte deras döttrar dermed sysselsatte sig. De första
väfetolarne, hvilkas uppfinnare är obekant, voro så inrättade, att garnet spändes
lodrätt och väfningen verkstäldes på stående fot; förändringen till sin sedan
behållna form fick väfstolen först uti Egypten. Sodormera hafva många
förbättringar deruti blifvit gjorda, hufvudsakligast afseende de särskilda fordringarna
för de många olika slag af väfnader, som uppkommit, ej allenast till dessas
råämnen, såsom ylle, linne, bomull och silke, utan fastmer till deraf förfärdigade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
