- Project Runeberg -  Den kunskapsrike skolmästaren. Handbok i nyttiga kunskaper (Ny uppl.) /
585

(1882) [MARC] Author: Carl Jacob Rossander
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

och söker bilden af den gud, åt hvilken det är helgadt, så framträder en
tempel-tjenare med allvarsam uppsyn och, sjungande en hymn på egyptiskt språk, lyfter
forhänget något litet, att man måtte få se guden; och livad ser man ? en katt, *
en krokodil, en inhemsk orm eller något dylikt, som vältrar sig på ett
purpurtäcke; egypternas gud är ett osjäligt djur!“

Att dyrka ett djur, synes kränkande för vårt menskliga värde, ock förefaller derför vidrigt,
äfven om andemeningen var ntt dermed tillbedja någon af den eviges egenskaper. De gamla
grekerna, hvilkns gudalära blef utbildad efter den egyptiska, nteslöto likväl derifrån djurdyrkan, den
do fnnno löjlig och motbjudande. Hos bägge folken utgjordes gudarna dels af sinnebilder af
naturen och dess särskilda verkningar, dels af aflidne hjeltar eller andra mera utmärkta persouligheter;
men bos egyptierna hade bilderna vanligen hufvndet och stundom hela kroppen i form af något
djur. Att döda ett som heligt ausedt djur var belagdt med lifvets förlust, och den, som på nugot
sätt råkat förnärma eller utan afsigt döda ett sådant djur, var i fara att af de fanatiska
menni-skorua bli söndersliten.

Semitiska folkens litra. De menniskostammar, som i forntiden bobodde
de vidlyftiga landsträckor, hvilka nu utgöra Asiatiska Turkiet och Arabien, voro
väl skilda i flere grenar, med olika både lefnadssätt och historisk betydenhet, men
egde dock förvandtskap i språk och religion samt hafva tillsammans blifvit kallade
de Semitiska folken, efter Noahs son Sem, som ansetts vara deras stamfar. De
mest namnkunniga af dessa folk äro Babylonierna, Assyrierna och Fenicierna.
Deras religion lärde om en högste gud, som kallades Bel ’eller Baal, hvilken
vördades såsom himmelens och ljusets herre; han hade åtskilt himmel och jord, han
hade skapat menniskorna och anvisat stjernorna deras banor, han hade ofvan
molnen pä de högsta bergen sin bostad. Dessa enkla och rena begrepp om gud
fördunklades likväl af andra religionssatser: Bel var gudomens manliga del, som
regerade öfver himmelen, ljuset och elden; men jorden, mörkret och vattnet
tillhörde en qvinlig del af gudomen, kallad Mylitta hvilken åstadkom all slags
fruktsamhet hos både växter och djur. Båda dessa gudomligheter hade sina förnämsta
tempel i staden Babel. Bels var don största kända bygnad på jorden; det var
en pyramidformig fyrkant, vid foten 300 alnar på livar sida, med 8 våningar
eller afsatser, hvilkas sammanräknade höjd var 300 alnar. En vindeltrappa,
försedd med hvilobänkar, slingrade sig utomkring muren. I öfversta våningen stod
ett altare och en prydligt uppbiiddad säng åt guden, och här måste stundom
någon af landets döttrar på prestemas tillsägelse tillbringa natten. I nedersta
våningen satt gudens bild på en gyllene stol framför ett altare, hvarpå en mängd
rökverk förbrändes. — Till den alstrande gudinnan Mylittas ära måste hvarje
babylonisk qvinna offra sin jungfrudom. Vid hennes tempel var en skuggrik
lund, i hvilken vid festers firande landets döttrar sutto i länga rader, med en
krans af rep omkring hufvudet, sålunda bundna åt gudinnan; när en vallfärdande
man kastade en penning i någonderas barm med orden: “i gudinnan Mylittas namn!“
måste hon öfverlemna sig åt honom; penningarne lemnado hon åt tempelskatten,
och nu först hade hon uppfylt sin pligt och var fri. En sålunda bortförd mö
ansåg sig häraf hedrad, och begabbade ej sällan sin granne, hvilken icke såsom
hon sjelf blifvit aktad värdig att förlossas från ropet. (Baruch 6: 42, 43.)

Dessa sedeslösa, i Babylon vanliga religionsbruk begagnades äfven i öfriga
af dessa folk bebodda länder, endast med förändring af namn och några mindre
omständigheter; men om möjligt ännu ohyggligare var den dyrkan, som dexjemte
på många ställen hembars åt Moloch, ett namn, som betyder “konung". Denne
ansågs som den väl förstörande, men också renande och helgande eldens
gudamakt, och honom offrades det käraste man hade, såsom unga söner, späda barn
o. s. v. Gudens bild var ihålig, gjord af koppar, med liufvud af en tjur eller
dylikt. När offer skulle anställas, gjordes eld inuti bilden, så att han blef
glö-het, hvarpå de utsedda offren kastades på hans utsträckta armar och rullade ned
i hans glödande svalg. På det de lefvande stektas skri ej skulle höras, anstäldes
en skrällande musik med trummor, pukor m. m.; de offrades mödrar måste vara

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:54:42 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/rcskol3/0594.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free