Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dt som lefvande benrangel, ja, till och med satte lifvet till. Klostren voro Ingna och säkra
tillflyktsorter för sådana, som genom sorger oeh motgångar voro trötta vid verlden och önskade få
lefva sina sista dagar i ro; mången stilla vän af vetenskaperna begagnade sig äfven af dessa tysta
mnrar för att kunna arbeta ostörd, så länge vistandet der var frivilligt och det aflagda löftet när
som helst knude lösas. Men med klostrens antal tillväxte också missbrnk och oordningar, som
gjorde strängare åtgärder nödiga. De första skriftliga klosterreglor utfärdades år 529 af
Bene-diktus, abbot i det af honom sjelf stiftade klostret Monte Casino i Neapel, och blefvo sedan lagde
till grund för alla andra. Nnmera var den inträdandes uttalade vilja icke tillräcklig, utan han
måste en viss tid, vanligen ett år, vistas i klostret på prof, hvilken tid kallades Noviciat; fortfor
han i sin önskan, så blef han nn upptagen i brödraskapet och måste högtidligt förbinda sig att
efterlefva klosterreglorna hvilkas förnämsta innehåll var, att alltid qvarblifva i klostret, att afsäga
sig allt slags egeudom, att iakttaga en nbrottslig kyskhet samt visa förmän oinskränkt lydnad.
Från denna stund var honom betagen all utsigt att kunna återgå till det verldsliga lifvet. Eu
qvinnas invigning till nnnna eller, som det kallades, "Kristi brud", skedde med stor högtidlighet.
Efter slutadt noviciat infördes hon, klädd i brudskrud, uti klosterkyrkan, erhöll en invigd ring,
hvarpå hon aftog sina skor och gick barfotad fram till altaret, der hon afklädde sig alla förut
begagnade kläder, utom underkjorteln af hvit flanell; nu afklipptes håret, eua armen blottades,
och presten kastade deröfver tre skoflar mull, till teckeD att hon numera var död för verlden.
Sedan ikläddes hon en nunnekåpa och en svart slöja kastades öfver hnfvndet, hvarefter hon aflade
klosterlöftet, hufvudsakligen innehållande, att aldrig mer tänka på verldslig fröjd eller vänta någou
jordisk brudgum, utan städse pläga umgängelse med den himmelske brudgnmmen och hafva sin
hug i bön och andliga begrnndningar med honom, hans heliga moder och alla helgon. Derpå
infördes hon genom dörren till nunneklostret, hvilken genast tillslöts. Från denna stund fick hon
ej visa sig för någon mansperson, utan ntt vara djupt beslöjad, och icke tala vid någon på annat
sätt, än genom ett galler. Eu klosterbroder iuvigdes på ungefär samma sätt, men utan ring och
kåpa. En sålunda invigd ansågs af den förblindade menigheten såsom ett heligt väsen. Om man
än rättvisligen erkänner dylika fristäders förträfflighet för många, var detta väsende dock ondt
för flera; mången ung flicka blef af en onaturlig far eller hård förmyndare tvingad att på detta
sätt bortspilla hela sitt lifs glädje inom klostermurarnas dystra fängelsehålor. Klostren voro från
början barmhertighets-inrättningar, der sjuka fingo skötsel samt fattiga och nödlidande understöd
och hjelp, äfvensom der inrättades skolor för ungdomens undervisning och uppfostran; lediga
stunder användes till lättare sysselsättningar, såsom trädgårdsskötsel, böckers afskrifning,
korg-flätning och hvarjcbnnda andra handarbeten. Hndvudsakcn var likväl hvad som rörde andakten,
såsom iakttagandet af föreskrifna bönestunder, fastor, späkningar m. m.
Klostrens föreskrifter voro likväl icke öfverallt lika, utan berodde på hvnrjes stiftare, och
dessa delade sig i särskilda 1ordnar (sällskap, af lat. ordo, ordning, pligt); de, som antogo för
något nnnnt kloster förut bestämda reglor, sades hafva ingått i dettas orden och fingo äfven dess
namn samt skildes frän andra genom någon olikhet i klädedrägten. De mest namnkunniga
klosterordnar blefvo; Benediktineren, hvilkas reglor, som förut är nämndt, uppsattes af Bencdiktus
född i Nursia i Italienska lnndsknpet Umbrien 480, död 543; Cistercienserna, efter ett ställe kalladt
Citeaux (Cistcrcium), der en fransk adelsman Robert anlade ett kloster, mot slutet af 1000-tnlet,
i hvilket en nnnan fransk adelsman, Bernhard den helige, född i Bourgogne 1091, död 1153, blef
abbot 1115, efter hvilken de ufveu kallade sig Bernhardiner; Karmeliter, efter berget Carmel i
Palestina, der en korsfarere Berthold, grefve af Limoges, 1156 anlade ett kloster; Kransiskaner, efter
Johan Bernardone, köpmansson från Assisi i Umbrien, född 1182, död 1226, hvilken som ung
på handelsresor förvärfvat så stor färdighet i franska språket och äfven franska seder, att lian i
sin födelsestad blef kallad Franciscus (fransmannen), som 1210 författade lagar för denna orden;
samtidigt uppträdde äfven en flicka, Clara, dotter till en förnäm man i Assisi, och med biträde af
Franciscus stiftade 1212 en nunneorden, hvars deltagarinnor efter henne kallades Clarissinnorna;
af Francicus blef sedan, 1221, iinnu ett tredje religiöst samfund bildadt under namn af
Tertiari-erna; Kapucinerna utgingo 1526 som en ny gren af Fransiskanerna genom en från ett af deras
kloster förrymd munk vid namn Matheus från Bassi; Dominikanema hafva att för sin tillvaro tacka
Dominicus de Guzman, spansk ädling, född 1170, död 1221; Augustinerna utgjordes af eremiter, hvilka
skola fått lefnadsreglor redan af biskop Augustinus, född 354, död 430, men förenades till
klosterbröder 1256; BrigiUinerna hafva sitt namn af Brigitta Brahe, som 1344 stiftade lagarna för det
nya klostret i Vadstena, hvilken stiftelse hon kallade Balvators (Frälsarens) orden; under
benämningen Magdalenas bot-orden anlädes först i Tyskland och sedan i flere andra länder kloster för
fallna, men ångerfulla qvinnor, hvilka kloster likväl icke hade något annat med hvarandra
gemensamt, än namnet, häntydande på en ångerfnll synderska.
Dessa, jemte mänga andra andliga samfund, af hvilka flere mycket liknade hvarandra, voro
likväl ej skilde ensamt i klädedrägt och inre klosterreglor, utan hade äfven olika iiudamHl. Då
t. ex. llenediktinerna hufvudsakligen verkade inom klostren genom barn-uppfostran m. m., sä
voro Fransiskanerna s. k. Tiggare-munkar,, hvilka gingo omkring för att samla allmosor för
klostrens räkning och predika för det lägre folket. Dominikanema kallades Predikare-munkar,
och deras åliggande var att, jemte tiggande, till den rätta kyrkan omvända eller till straff be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
