Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvarpå Jeans hvilailc i krubbau, och fann villiga köpare. Värst tillgick likväl med allatshandeln,
der syndernas förlåtelse och himlens salighet knnde få köpas för penningar. I början knude sädau
endast erhållas i Rom, emedan blott den helige fadren sjelf hade rutt att disponera helgonens
öfverloppsgerningar; men sedan blefvo af påfven befnllmäktigndc ombud utsände, för att i hans
namn sälja salighet åt menniskor i andra länder. En sådan krämare förde mycken ståt och
mottogs öfvernllt med största vördnad. Då han nalkades en stad, sände han ett bud dit med de
orden: "Guds och den helige fadrens nåd är utanför eder stads portar«. Derpå fördes han med
stor högtidlighet till kyrkan, besteg predikstolen och höll ett tal om adntcns stora kraft och verkan,
helst man kunde vara viss om syndernas förlåtelse, befrielse från skärselden och vinnande af evig
salighet, så snart penningarne voro erlagda. Härtill fnnnos äfven taxor, allt efter den
nådesö-kandes tillgångar; så betalade t. ex. kungliga och furstliga personer samt biskopar 25 dukater.
abbotér, grefvar och baroner 10, simpla adelsmän 6 och mindre bemedlade ända till en half dnkat,
Afven hade man taxor för enskilda brott, såsom 10 dukater för månggifte, 9 för kyrkostöld och
mened, 8 för mord, 2 för trolldom o. s. v. Dessa taxor voro likväl olika för särskilda orter och
bestämdes af krämaren. Mun kunde sålunda få förlåtelse ej allenast för de synder, som voro
begångna, ntan äfven för dem man ämnade begå, och en aflidens själ kunde sålunda förlossas nr
skärselden. «I samma ögonblick, som silfverstycket klingar mot kassakistans botten, slipper själen
lös från skärselden och flyger upp i himmelen«, försäkrades heligt; och dä dessa ohyggliga hä
delser mot både Gud och mensklighet blefvo antagna såsom tillförlitliga, var det helt naturligt,
att hvar och en gerna ville befria både sin och anhörigas själar ur evigt förderf, helst då sådan
förmån erbjöds nästan utnnför ens dörr. Bland alla nflatskrämare var den mest oförskämde en,
vid namn Johan Tezel, dominikanermunk och inqvisitor; han reste genom hela Tyskland och del»
narrade, ’dels skrämde sig till stora penningesummor; påstod bland annat, att Herren vår Gud är
icke längre Gud, han har öfverlemnat all sin makt åt påfven, och denne har i sin ordning
meddelat rättigheten att förlåta synder åt honom (Tezel) sjelf; «saliga äro de ögon, som se det I sen«,
utropade han, «en fullmäktig frän Gud sjelf; kommen derför med cdra penningar, ty nu är den
behagliga tiden, nu är salighetens dag!« — Tezels aflatsbref hade följande ordalydelse: «Vår Herre
Jesus Kristus forbarme sig öfver dig N. N. och aflöse dig genom sitt allraheiigasto lidande! I
kraft af den apostoliska myndighet, som blifvit mig anförtrodd, aflöser jag dig från all kyrkans
näpst, dom och straff, hvartill du kunnat göra dig skyldig, samt vidare frän alla öfverträdelser,
synder och brott, som du af hvad orsak som helst kunnat begå, vore de än aldrig så stora och
oerhörda, ja, äfven om de höra till de fall, som äro vår allrsheligaste fader påfven och den
apostoliska stolen förbehållne. Jag utplånar alla vanhederliga fläckar och nesliga brännmärken, som
du dervid kunnat ådraga 3ig. Jag efterskäuker alla de straff, som du i skärselden borde utstå.
Jag gör dig åter delaktig af kyrkans sakramenter. Jag införlifvar dig ånyo i de heligas samfund
och återsätter dig i den oskuld och renhet, som du egde i din döpelsestuud. Så att vid din död
porten, hvarigenom man ingår till pino- och plågorummet, skall tillslutas, och porten, som leder
till paradisets glädje, skall öppnas för dig. Och sknlle du än lefva aldrig så länge, så skall denna
nåd likväl blifva orubblig ända till din hädanfärd. I Fadrens, Sonens och den Helige Andes
namn, amen! Broder Johan Tezel, kommissarie, har med egen hand undertecknat detta.«
Uti staden Eisleben, belägen i nuYarande preussiska provinsen Sacbsen,
lefde en smed och bergsman Hans Luther, med sin hustru, Margareta Lindemann;
af detta par föddes, den 10 november 1483, sonen Martin. Da lian var 6
månader gammal, flyttade föräldrarne till Mansfeld, krets i nämnde provins, der
fadren anlade en smedja. Den unge Martin, som här fick sin första
undervisning, röjde snart begär efter högre kunskaper, fick någon tid vistas vid skolan i
Magdeburg och kom derefter till Eisenach, men måste söka skaffa sig födan med
att sjunga utanför husdörrarna; här observerades han af en rik handelsfru, vid.
namn Cotta, som upptog honom i sitt hus och satte honom i tillfälle att
fortsätta sina studier. Fadren var en frisinnad man, som icke tyckte om prester,
hvarför han önskade, att Martin, som 1501 kom till universitetet i Erfurt, skulle
studera lagfarenhet, hvarmed han också fortsatte samt blef magister 1505; sedan
en hans förtrognaste vän hastigt aflidit och han sjelf varit nära att blifva
ihjälslagen af åskan, började han grubbla öfver sin själs välfärd, och, öfvertygad om
att klosterlifvet var Gudi behagligt, ingick han den 17 juli 1505 i ett
Augustinerkloster i Erfurt och lät, tvärtemot sina föräldrars och vänners önskan, viga
sig till munk, hvarefter han 1507 blef prest. I klosterbiblioteket fann han, livad
han förut aldrig sett, en fullständig latinsk bibel, genom hvars studerande han
fick en förut saknad insigt i kristendomens läror. Klosterlifvets enformighet blef
snart tryckande för hans efter verksamhet sträfvande ande; en hans förman, den
lärde generalvikarien Johan v. Staupits, uppmärksam på Luthers lärgirighet, re-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
