Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skal] ännu cn gäng besöka dem i synlig måtto, o, s. v. Mormonernas förste öfverste prest, Smith,
blef 1844 anklagad som upprorsstiftare och mördad.
Mindre allmänt bekanta salighctsmakare hafvn uppträdt i sädan mängd, att till och. med
blotta upprepandet af deras namn skulle bli alltför vidlyftigt och utan ändamål. Det är nog att
nämna, det högst få, om ens någon af dem förkunnat Jesu lära sådan, som mästaren sjelf med
både ord och gerningar framstälde densamma, och då man fäster en granskande blick pä alla de
helighetsväseu, som både funnits och ännu linnas i mängd uti våra läsaresällskap, så skulle man
vara frestad anse kristna religionen varn till endast dels för fånar och sinnessvaga, dels för skurkar
och bedragare. Felet ligger, åtmistone hos oss, uti samhällsinrättuingen och lagstiftningsväsendet.
Folket har aldrig haft någon annan kristendom än den det lärt sig af presterna; men i
menni-skans andliga natur har skaparen nedlagt ett oemotståndligt begär efter själafödn, och då ingen
sådan kan hemtas hvarken i torra katekcslexor eller i de matta och nndefattiga föredrag, som
hörus från predikstolen, så antingen stannar själen i sin dåsiga okunnighet och liknöjdhet, eller
bryter hon sig nya’vägar, hvilkas missriktning hon ej förmår inse. Och huru skulle det ens kunna
vara annorlunda med det prestväsende, som hos oss råder? Exempel finnas på personer, hvilkn
föga eller intet tjenstgjort som prester, utan efter slutade studier gått in vid något skolverk eller
annan inrättning och stannat qvar der, tills de räknat tillräckliga tjensteår, då de blifvit biskopar
eller andra prelater. Ar då religionen ett sa underordnadt ting, att dess högsta tjenstemän icke
behöfva någon praktisk kunskap i dess utöfning? Hvad kan man vänta för arbete i Herrans
vingård under sådana tillsyningsmun, och huru skall man kunna vänta af folket någon aktning för
och karlek till en religion, som på detta sätt af sjelfva högsta styrelsemakten rent af föraktas?
Och huru aflönas våra prester? Största delen måste såsom nådehjon tigga sina bitar af
församlingsboerna, och just de, som hafva den trägnaste sysselsättning, lida icke sällan verklig nöd, under
det andra räkna så dryga inkomster, att tjogtals familjer af en endas sknlle kunna hafva sin
rikliga bergning. Följden af allt detta är den helt naturliga, att presttjensten skötes helt och hållet
som ett hnndtverk, hvars yttersta mål är uppnåendet af ett fett brödstycke. Nej, skilj först kyrkan
helt och hållet från både skolan och alla andra till religionslärans utöfning icke direkt hörande
göromål, och låt hvarje tjenstemän beräkna meriter endast inom det fack, der han öfvar sin
verksamhet; bestäm sedan så afpassande aflöningar, att hvar tjenstemän, i hvilket arbete som helst,
har sorgfri och tillräcklig bergning, men ingen några öfverflödiga inkomster. När detta skett, kan
man åtminstone få något skäl till det hopp, att endast den, som känner sig kallad till prest, väljer
denna bana och arbetar i sitt kall, utan att hafva slem vinning till sitt mål och en mängd för
hans embete främmande bestyr till sysselsättning. Sålunda kunde möjlighet uppstå att en gång
hinna så långt, att prosten icke, såsom nu, nödvändigt måste vnra antingen bedragen eller
bedragare; d. v. s. antingen ega annan tro, än den upplysningen nu gjort allmän i den
bildade verlden, eller ock predika trosläror, dem han sjelf icke kan erkänna, utan äfven mot sin
vilja måste förneka.
Den, som har förmåga och vilja att fästa en uppmärksam blick på den
synliga skapelsen, skall utan svårighet kunna uppfatta andemeningen med hvad vi
kalla religion, eller lära om ett gudomligt väsende. Hvarje skapadt ting, från
det största till det minsta, har någon skyldighet att verkställa, någon plats att
fylla. De liflösa hafva redan från början den fullkomlighet de kunna uppnå;
växterna och djuren hafva fått en inre kraft till utveckling; men för hvar och en
art är en viss gräns bestämd, inom hvilken genom yttre inverkan väl förädling
kan åstadkommas; men donna gräns kan likväl aldrig öfverskridas. Menniskan
ensam har blifvit tilldelad förmåga att blicka djupare in i det oändliga och
sålunda närma sig till alltings höga ursprung; och för att kunna rätt använda denna
förmåga, har Gud genom högre begafvade personer uppenbarat sig på jorden, för
att visa vägen till hela menniskoslägtets fortgång, till förädling och fullkomning.
Dessa uppenbarelser hafva alltid blifvit missförstådda och förvrängda, stundom af
öfverdrift och okunnighet, men oftast af maktbegär och snikenhet efter materiel
vinst hos deras forkunnare. Den skönaste religionslära, som ännu blifvit
förkunnad för jordens folk, är den, som Jesus Kristus predikade och beseglade med sitt
blod; men så har också ängen till den grad blifvit förvänd och rådbråkad som
just denna; och följden häraf är, att menniskosjälen föga förmått gå framåt i
andlig utveckling och sinnets förnyelse, utan tvärtom alitmer nedsjunkit i elände
och säkerhet. Icke förädlas själen genom att menniskan afmålas som djefvulens
och fördömelsens barn, som måste genom onaturliga medel, kroppens plågande,
sina sysslors åsidosättande genom i tid och otid tillstälda andaktsöfningar m. m.,
vinna saligheten. Tvärtom är sådant ett ondt, emedan det hindrar menniskan att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
