Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om Bacchi födelse berättar sagan, att då prinsessan Semcle kände sig hafvande af nmgänge
med Jupiter, hade den svartsjuka Jnno infunnit sig hos henne i skepnad af hennes gamla amma
och öfvertalat henne att, säsom bevis på sin älskares höga rang, af honom begära, att han måtte
visa sig för henne i all sin prakt. När Semelc följde detta råd och Jnpiter, som svurit vid Styx
att uppfylla hennes begäran, uppträdde iklädd sin åska, fattade palatset eld och hon blef
inne-bränd; men fostret lät guden upptaga och insy i sin egen länd, der det blef fullgånget och
Bacchns sålunda för andra gången såg dagen. l)e bildande konsterna framställa Bacchus såsom
en skägglös yngling, hvars kroppsväxt förenar den största manliga skönhet med en viss qvinlig
fyllighet, mest märkbar i hufvndets, bröstets, underlifvets och höfternas bildning; på hufvudet bär
han ett diadem och oftast en krans af vinrankor och murgrön, kring axlarna en rådjurs- eller
tigerhud och i handen Thyrsns, en lång staf eller lans, omvirad med vinrankor eller
murgröus-blad, eller ock ett horn eller annat dryckeskärl; stundom sitter han på en tunna, stundom på en
vagn, som drages af tigrar, panterdjur, lejon eller leoparder; någon gång synes han ridande på
ett dylikt djur.
Vest a, hos grekorna Ilestia, dotter af Saturnus och Rhea, var en sinnebild
af elden och skyddsgudinna för kyskheten och anständigheten samt huslig lycka
i allmänhet. Stundom sammanblandas hon med Ithea, såsom symbol af jorden.
Vesta yar en af de gudomligheter, som längst tillbaka blifvit dyrkade och var
tillika en af de mest aktade och ansedda af bådo Greker och Romare.
Vestas dyrkan bestod förnämligast uti att underhålla en åt gudinnan helgad eld, hvilken brann
i hvarje hennes tempel och aldrig fick slockna; denna omsorg tillhörde 6 flickor, som kallades
Vestaler, hvilka valdes ur de förnämsta slagter. Då en vestal tillsattes, fick hon ej vara under
6 och icke öfver 10 år gammal samt måste vnra fullkomligt välbildad och fri från alla slags
kropps-lyten; hon var förbunden att tjena i 30 år och derunder iakttnga den strängaste kyskhet.
Vesta-lerna bodde i templet, men icke instängda, utan de lingo gä hvart de behagade, då deras tjenst
så tillät. Slocknade elden, så ansågs dettu som en stor olyeka; den härtill vållande vestalen blef
piskad med ris, och elden fick ej åter tändas med annan eld än sådan, som genom ett slags
bränn-spegel erhållits från solen. Bröt en vestal sitt kyskhetslöfte, så blef hon lefvande begrafven på
det sätt, att en håla tillreddes i jorden, dit man satte en säng, en brinnande lampa och några
lifsmedel, hvarefter den brottsliga dit nedsteg och öppningen tillmurades; en sådan händelse
upp-fylde hela staden med utomordentlig sorg. De värdiga vestalerna deremot njöto stort anseende
och många förmåner; do lingo utan förmyndare råda öfver sin egendom och äfven göra testamenten,
ännu under fadrens lifstid; de hade, likt Roms konsuler, rättighet att begagna en lictor (offentlig
tjensteman) till sitt skydd, då de gingo ut; om en lifdömd tillfälligtvis mötte en vestal, så blef
han benådad. — Vesta dyrkades likväl icke ensamt i templen, ntan henne helgad eld brann äfven
utanför ingången till husen, hvaraf vi ännu hafva benämningen vestibule (förstuga).1 I äldsta tider
hade denna gudinna ingen bild, utan tecknades blott som en eldslåga; men senare afbildades hon
som en skön matrona i en lång fladdrande klädning, på hnfvndet en slöja, som stundom äfven
betäeker ansigtet, i handen en lampa eller fackla och stående framför ett altare; stundom har hon
en liten biljl af Pallas (Palladium), stundom en offerskål i handen. Det förmodas, att flere
forntida konstverk, som utgifvas för bilder af Vesta, endast äro afbildningar af Vestalcr.
Latona, hos grekerna Le to, barnaföderskors gudinna, var dotter af Titanen
Cceus och hans syster Phoebe samt moder till tvillingarne Apollo och Diana.
Då Latona blifvit hafvande af umgänge med Jupiter, blef hon jagad ur Olympen af den
svartsjuka Juno, som äfven förmått jorden lofva att ej mottaga henne; men Neptunus kände
medlidande med henne och lät ön Delos uppstiga ur hafvet, dit Latona, af Jupiter förvandlad till en
vaktel, tog sin tillflykt och i skuggan af ett oljoträd framfödde Apollo och Diana. Ytterligare
förföljd, flydde hon till Lycien, der hon ville dricka vatten ur en dam; men bönderna vägrade
henne denna vederqvickelse, hvarför hon förvandlade dem till grodor. På konstverk föreställes
Latona sittande, med tväune nyfödda barn i sitt sköte.
Utom nu anförde högre gudomligheter, hvilka af Romarne blifvit upptagne
från Grekerna och alltså voro för bägge folken gemensamma, hade Romarne
sär-skildt tvänne national-gudomligheter, en manlig och en qvinlig; dessa voro:
Janus, tidens och särdeles årets och årstidernas gud samt .styresman af
men-niskornas öden under desamma; följaktligen tillskrefs honom uppfinningen af
jordbruk och allt hvad dertill hörer, deribland äfven vinskörden, och hans namn
tros uppkommit af det hebreiska ordet iaiin, som betyder vin, livars beredning
och bruk lian skall hafva lärt Italienarne. Han antages vara densamme som
mosaiska historiens Noah. Romarne ansågo honom såsom den äldste af gudarna,
kallade honom Fader, nämnde honom först i sina böner och lemnade honom
främsta rummet vid alla religions-ceremonier.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
