Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mot en omvänd fackla ock bredvid honom synes en mullvad eller ett
murmol-djur. På Delos dyrkades sömnen som gudinna med namnet Brizo.
Morpheus, drömmarnas gud, son af sömnen och natten. Han afbildas stående
eller sittande i en drömmande ställning, klädd i svart drägt, hvaröfver fladdrar
ett kvitt draperi; hans barn synas som bevingade dunkelfärgade gossar, af olika
utseende. Drömmarnas fäder äro eljost tre bröder, af kvilka Morpkeus visar alla
menniskoskepnader, Phobetor djurgestalter och Phantasus liflösa ting.
Mors, hos grekerna Ihanatos, döden, barn af Hatten och broder till Sömnen.
Den för ögat obehagliga bild af ett benrangel, hvarmed nyare tider beteckna
döden, kände icke de gamle; hos dem förestäldes han som en vingad gosse,
stundom också flicka, med korslagda ben, sittande på en kullstjelpt fackla.
Fatum, hos grekerna Nomos eller Aisa, det oundvikliga ödet, hvilket sjélfva
gudame voro underordnade. Denna makt tillskrefs eljest tre gudinnor, kallade
■ Pareer na, ödets herskarinnor, döttrar af natten. De styrde enväldigt och
rådde ej allenast öfver meuniskors lifslängd, utan allt, som hände både på jorden
och i himmelen, stod undér deras välde, och deras domslut kunde aldrig
förändras. Såsom symbol af vexlande obekanta händelser, voro de både till antal
och namn obestämda; dock antagas hufvudsakligen tre, nemligen Lachesis, det
förflutna, Clotho, det närvarande och Atropos, det tillkommande. De afbildas som
äldre qvinnor med sträng uppsyn, med kransar af hvit ull och narcisser eller ock
guldkronor på hufvudet och kroppen betäckt med en hvit, purpurbrämad robe.
Prometlieus, symbol af den bildande konsten, och Pandora, sinnebild af
synden, utgöra Mytologiens framställning af menniskans skapelse och syndafallet.
Historien derom lyder sålunda: Japetos, Satumi broder, hade tvänne söner,
Pro-methous och Epimetheus. Den förre förfärdigade en bild af jord, så skön, att
Minerva, som fick se den, erbjöd sig lemna allt hvad som erfordrades till dess
fullkomnande. Prometlieus begärde då att få komma till himmelen, för att der
fa tillfälle välja hvad lian ansåg bäst; Minerva tog honom med sig dit, då han
stal eld från solen och dermed lifvade såväl sin bild som öfriga omgifning.
Jupiter, förtörnad deröfver, lät Vulkanus förfärdiga en qvinnobild, hvilken alla
gudomligheter förärade hvar sin gåfva af skönhet och behag, hvaraf hon fick namnet
Pandora (den allbegåfvade). Jupiter gaf henne en väl tillsluten ask och sände
henne till Prometheus; han misstrodde likväl gåfvan och ville ej emottaga
Pandora; men Epimetheus, bländad af hennes skönhet, föraktade sin broders
varningar och gifte sig med henne; den medförda asken öppnades, och derur flögo alla
de olyckor och brott, som sedan öfversvämmat jorden; locket påsattes väl genast,
men för sent, ty endast hoppet stannade qvar i asken. Prometheus, som
undgått detta försåt, blef sedan på Jupiters befallning fastsmidd vid en klippa, och
en gam tillsattes att sönderhacka lians lefver, hvilken hvarje dag ånyo tillväxte.
Detta grymma straff ändades sedan af Herkules, som sköt ihjäl gamen och
befriade Prometheus från hans bojor.
Deukalion, son af Prometheus, var den rättvisaste af alla män, och hans
maka Pijrrha, dotter af Epimetheus och Pandora, den dygdigaste af alla qvinnor.
Under deras tid inträffade en öfversvämning, som dränkte alla menniskor, och
endast detta par räddades i en båt, som stannade på berget Pamassus. Dessa
personer synas alltså vara desamma som den Mosaiske Noah och hans hustru.
Giganterna, söner af Gäa, voro jättar af ofantlig storlek och styrka. Da
Jupiter störtat sin fader från tronen, ville de hjelpa Saturnus och föresatte sig
att storma himmelen, hvarför de staplade berg på hvarandra, uppstego derpa
och slungade stora klippor mot olympen. Adla gudar förskräcktes först; men då
Jupiter anföll giganterna med sina åskstrålar, blefvo de öfvervunna och, till straff
för sitt uppror, instängde i jordens innandöme, under berg och öar. Denna dikt
brukar sättas i sammanhang med berättelsen om babyloniska tornbyggnaden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
