Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ilelsen "stammoder« har man Sfven ansett ordet Edda hiirlcdt friin isländslca ordet odr (vishet,
iifven säng, skaldestycke) samt jemfört det med det indiska Veda. Anmärkningsvärdt är
emellertid, att mellan alla gamla religioner en viss likhet i hufvudgrnuderna finnes; Grekernas och
Ro-nvarncs myter hufva till största delen sina motsvarigheter i nordiska mytologien; men mest
framstående visar sig denna likhet mellan Brahma- och Asa-liironia, der föga annan skilnad finnes än ,
do olika namnen.
Verldens skapelse framställes uti Edda-läran på följande sätt:
I begynnelsen fans hvarken jord, haf eller himmel, utan endast ett stort
svalg, kalladt Ginnungagap. I söder derom låg Muspelhem, strålande af ljus och
eld; i norr Niflhem, uppfyldt af mörker, köld och is. Då de lifvande gnistorna
från Muspelhem träffade isen från Niflhem uppkom deraf en ofantlig jätte, som
kallades Ymer. Medan han sof föll han i svettning, och under hans armar
fram-kommo en man och en qvinna, och jättens ena fot aflade en son med den andra;
dessa blefvo stamfäder för jättarne eller, som de kallades, Rimtussarne, som alla
voro elaka varelser. Genom värmen uppkom af den eviga ur-isen ytterligare en
ko, kallad Ödumbla, från hvars spenar utflöto fyra floder till Ymers näring.
Denna ko slickade med rimfrost belagda saltstenar, af hvilka dervid första dagen
uppkom hår, andra dagen ett hufvud och tredje dagen en hel man, vid namn
Bure. Denne fick on son, som hette Bör, hvilken gifte sig med Beitxla, dotter
till jätten Bölthorn, och hade med henne tro söner, Odm, Wili och We. Dessa
Börs söner dråpo Ymer, dorvid så mycket blod utrann, att alla Bimtussar der:
drunknade, utom en, vid namn Beigelmer, som jemte sitt husfolk räddade sig i
en båt. Ymers kropp fördes sedan ut i Ginnungagap och omdanades der till ett
klot; af köttet blef jord, af benen berg, af tänderna stönar, af håret träd och af
skägget gräs; det utrunna blodet lades deromkring och blef verldshafvet; af
ögonbrynen gjordes en fast borg, kallad Midgård; öfver allt detta sattes hufvudskålen,
bildande himlahvalfvet, hvilket uppbars af fyra dvärgar, Ostre, Vestre, Södre och
Nordre, och under hvalfvet utbreddes hjernnn som skyar. Gnistor, som blifvit
utkastade från Muspelhem, upptogos och fastades på hvalfvet såsom sol, måne
och stjernor. Derefter funno do på hafsstranden tvänne träd, hvilka de upptogo
och skapade deraf de första menniskorna, dem de kallade Ask och Embla och
lälo bo hos sig i Midgård, dit Bergelmers efterkommande, jättarne, icke fingo
inkomma. Här fans äfven en ask, som hette Yggdrasil, hvilken var det förnämsta
af alla träd; dess krona läckte upp i himmelen, och dess grenar öfverskyggade
hela verlden. Det hade tre rötter, af hvilka den ena sträckte sig till gudarnas
hemvist i Midgård, den andra till Bimtussarna, der fordom Ginungagap var, den
tredje till Niflhem. Vid den första af dessa rötter är Urdarbrunnen, tidens källa,
hvars vatten är så heligt, att allt hvad som kommer deri blir så hvitt som hinnan
i ett äggskal; vid den andra roten är Mimers brunn, vishetens källa, hvars vatten
förlänade visdom åt alla, som drucko deraf. Vid den tredje roten, som räcker
till Niflhem, var brunnen Mvergelmer, hvaruti låg en förfärlig drake, kallad
Nid-hägg, hvilken med sina skarpa tänder gnager roten, för att få tidens träd att
förvissna. Mellan himmelen och jorden byggdes en bro kallad Bifrost (regnbågen),
på hvilken gudarna och deras sändebud passerade, då de besökte jorden, och
hvaröfvor äfven i krig fallna hjoliar färdades, då de foro till Valhall, hvarest de
under namn af Einherier fingo fortsätta ett gladt hjeltelif. Valhall beskrefs som
en ofantlig byggnad med 540 portar, hvarderu så stor, att 800 Einherier kunde
gå i bredd derigenom. På en utanför varande slätt tillbragtes här dagarno med
krigiska lekar; de, som härvid stupade, uppstodo strax åter, och på aftonen
samlades alla i salen för att njuta välfägnad, bestående af fläsk och mjöd,
kringbjudet af sköna tärnor, kallade Valhjrior. Fläsket ficks af en galt, kallad
Beh-rimner, som hvar dag koktes och åts, meu hvar natt växte till igen, så att han
på morgonen var lika stor som förut. En get, som het Mejdrun, stod i Valhall
och bet barr och knoppar af ett träd; från hennes spenar rann så mycket mjöd,
att alla Einherierna deraf blefvo druckna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
