Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De gudomligheter, som enligt denna gudalära blifvit dyrkade, dels med offer,
dels genom tro på deras makt och inflytande, voro förnämligast följande:
Oden var den högste af alla gudar, himmelens och jordens skapare och alla
tings uppehåilare. Ordet Oden, öfversatt på vårt språk, är liktydigt med En,
så-unda personifieradt liktydigt med “ensam“, “utan like“, följaktligen samma
begrepp, som vi nu uttrycka med ordet “Gud“, hvarför han också i sagorna ofta
benämnes Allfader. Han hade blott ett öga, d. v. s. såg allting alltid lika, egde
den högsta vishet och det största snille, visste allting, som tilldrog sig i hela
verl-den och kunde alltid vara tillstädes på hvilket ställe honom behagade. Såsom
allsmäktig, kallas han äfven Härfader och Yalfader (härarnes gud).
Sådan var den ursprungliga uppfattningen af det högsta gndomsväsendet; genom tillsatser
af fantasiskapelser undergingo sedermera dessa åsigter hvarjehanda förändringar ueh förvandlades
till mer sinnliga begrepp, under hvilka former de förnämligast framstå i våra sånger och sagor.
Äfven här framställes Oden såsom enögd och vis, men af det skäl, att, då han en gång kom till
Mimers brunn och begärde dricka af dess vatten, kunde han härtill ej få tillåtelse på andra vilkor,
iin att han måste sätta sitt ena öga i pant. Hans snille och skaldeförmåga uppstodo pil det sätt,
att han med list stal sig till att utdricka det hos en jätte förvarade skaldemjödet (se under Suttung,
sid. 633). Kunskap om hvad som tilldrog i verlden erhöll han genom tvänne korpar, Hugin
(förutseende) och Munin (minne), hvilka hvarje morgon flögo ut omkring jorden, och då de
åter-kommo satte sig på hans axlar och berättade hvad de sett. Hans förmåga att vara öfverallt
till-skrefs ett skepp, kalladt Skidbladner, som gick både öfver vatten och land och alltid fick medvind,
så snart dess segel hissades.
Odens boning heter Walatkjelf och består i en borg, täckt med silfver; inuti denna sfår en
tron, kallad Hlidskialf, och då han sätter sig deruti, kan han se öfver hela verlden och betrakta
alla menniskors handlingar. Bland hans tillhörigheter voro spjutet Gungner, en guldhjelm och en
fager brynja, samt hästen Sleipner, som hade åtta fötter och knude springa äfven genom luften;
derjeinte hade han en ring, kallad fJraupner, af renaste guld, från hvilken hvar nionde natt
ned-föllo åtta likadana ringar.
Tor, Åke-Tor eller Asa-Tor, Odens son, var deu starkaste och näst Oden
den mäktigaste af gudarne. Hans vapen var en hammare, Mjölner, hvilken, då
han kastades, krossade allt livad han träffade och sedan återkom i gudens händer;
men för att kunna haridtera donna behöfdes jernhandekar; äfven hade lian ett
bälte, kalladt Meigingjard, hvilket fördubblade hans kraft, dä han spände det
omkring sig. Han åkte på en vagn, förspänd med tvänne bockar, och på detta sätt
förföljde han jättar och troll; af det brak och de gnistor, som härvid uppkommo,
alstrades åskan, som deraf kallades Tordön. Tors boning hette Thrudvanger och
hans borg Bilskirner, en byggnad, som hade ej mindre än 540 salar.
Frö eller Frej, son af väderguden Niärd och lians maka Skade, var fruktbarhetens
och ymnighetens gud, herre öfver regn och solsken samt frambringare af lycka och
välstånd bland menniskor; lian anropades för god årsväxt, och fred. Hans
attribut voro en galt, Gullinborst och ett hjorthorn; hans boning hette Älfhem.
Dessa tre gudar, Oden, Tor och Frö, sinnebilder af visheten, kraften och ymnigheteu, voro
de förnämsta af de gudaväsendeu, som enligt denna gudalura blifvit dyrkade. Att de någon gång
i sitt utbildade skick framstått i allmänna folktron, är mindre säkert; allt livad historien derom
bekräftar, är, att deras bilder fnnnos i Asaliiruns förnämsta tempel i Gamla Upsala, då detta af
den kristne konungen Inge den Äldre förstördes.
Frig eller Frigga, Odens maka, var den förnämsta och visaste af Asynjorna
och kände alla menniskors öden. Hennes boning kallades Fensal.
Fröja eller Freja, kärlekens gudinna, dotter af Niärd och alltså syster till Frej,
var näst Frigga den yppersta af gudinnorna. Hennes boning hette Folkvang och
hennes för sin skönhet berömda sal Sesrumner. Hon egde ett dyrbart smycke, kalladt
Br ising, och då hon for ut, åkte hon i en vagn, dragen af två kattor; men hon
hade också en fjäderklädnad eller, som det hette, fälkhanm, hvilken hon kunde
efter behag påtaga sig och i sådan skepnad flyga hvarthän hon önskade.
De tre namnen Prej, Prig och Preja äro ofta i sagorna förblandade och begaguade om
hvarandra, så att det cj sällan synes, som med dem alla tre utmärkts en och samma person. Uti
svenska historien (sidd. 470, 471) anföras dc vul såsom olika personer; men detta kan i
förevarande fall icke gälla som tillförlitligt bevis, helst äfven dessa uppgifter äro fabclnktiga, och man
ej vet, huruvida mytologien hiir utgått från historien, eller tvärtom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
