Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
helat bo i sin gärd Nontun, vid hafvet; hon deremot trifdes bäst i sin faders borg Trymhem bland
fjellen, hvarför de kommo öfverens att vistas nio nätter i Trymhem och tre i Noatnn.
Forsete, rättvisans gud, son af Balder ocli Nanna. Alla, som i svåra och
invecklade mål vände sig till hans domstol, lemnade densamma förlikta; gudar
och menniskor kände ingen bättre domstol. Forsetes boning hette Glitnir.
Hemdall, gudarnas väktare, var född af nio mör, som voro systrar. Han
behöfde mindre sömn än en fogel, kunde se på hundra mils afstånd och lika väl
om natten som om dagen, kunde höra gräs gro och ull växa, följaktligen iifven
allt som hade starkare ljud. Hans boning hette Himinborg, belugon vid
himmelens ända nära bron Bäfrast, (regnbågen),hvilken han skulle bevaka, så att jättarne
icke måtte bestiga den. Han hade en basun, kallad Gjallarhorn, och när han blåste
i den hördes det öfver liola verlden; han hade äfven en häst, kallad Guldtopp.
Tyr, tapperhetens och klokhetens gud, Odens son och Balders broder. Han
ansågs så djerf, modig och vis, att han troddes råda öfver segern i krig, och af
hans namn bildados ordspråk; den, som visade utmärkt mannamod och aldrig
flydde, kallades Tyrtapper, och den, som visste reda sig i alla förhållanden, sades
vara vis som Tyr; dock betraktades han icke som frodsstiftare bland menniskor.
Uller, envigskampens gud, son af Sif och styfson till Tor, var i synnerhet
berömd som god bågskytt och skicklig skidlöpare.
Vidar, Odons son, kallades den tyste och starko Asen, hade genom sin
utomordentliga styrka ofta varit de andra gudarna nyttig samt skulle i den sista
striden hämnas Oden genom att med tillhjelp af en stor sko, som han bar på
ena foten, döda Fenrosulfvon. Donna sko hade den förunderliga egenskapen, att
dess egare med den kunde fara både genom luft och öfver vatten.
Söder, sinnebild af förvotenheten, Odens son, var äfven mycket stark, men
blind. Han var mest beryktad såsom medverkande till Balders död.
Loke det ondas representant, hade till fäder en jätte Farböte, modern hette
laufej eller Nal. Han var vacker, men full af list, nycker, falskhet och
illslug-het; stundom var han de öfriga gudarnes vän, stundom bragte han dem i stor
förlägenhet genom sina elakheter, men hjelpte dem åter med sin fintlighet. Hans
maka hette Sigyn, med hvilken han liada två söner, Vale och Narve; men
dessutom aflade han med en jätteqvinna Angurboda, kallad “den gamla i jemskog“,
tre vidunder, hvilka voro Hel, en flicka hvars lialfva kropp var blå, den andra
delen hade menniskofarg, Fenresulfven, ett grymt vilddjur, samt Jormundgand eller
Midgårdtormen. Den betydelsefullaste af Lokes onda handlingar var Balders
från-fälle; hans straff derfor berättas sålunda:
Då Loke ej allenast förorsakat Balders död, utan äfven allmänt troddes varit den jätteqvinna.
som vägrade att gråta för att han skulle återkomma, voro Asarne billigtvis mycket uppbragta mot
Loke. Rädd för deras hämnd, sprang han bort och dolde sig på ett berg, der han byggde sig ett
hus med fyra dörrar, för att hafva utsigt åt alla håll; om dagen förvandlade han sig ofta till en
lax och gömde sig i Franangers (den frätande ångerns) fors, i den tron, att asarne ej så lätt
skulle uppfinna något medel att der fånga honom. Emellertid hade Oden från Lidskjalf blifvit
varse, hvar han uppehöll sig, och en dag, då Loke satt i sitt hus och hopflätade garn, såsom då
mau binder fisknät, och elden brann för houom, såg han, att asarne närmade sig. Han kastade
då nätet på elden och sprang nt i ån. Då asarne kommo fram och sågo det uppbrända nätet,
förstod Qvaser, den visaste af dem, att detta måtte varit en inrättning att fånga fisk, hvarför de
togo hampa och gjorde ett nät efter det de kunde se på askan; då det var färdigt, gingo de ut
till ån och kastade det i forsen, Tor höll garnet vid ena sidan, och alla asarne drogo på den
andra. Loke smög bort och gömde sig mellan två stenar, sä att nätet halkade öfver honom,
ehnruväl de kunde märka, att dervid var något lefvande. De kastade nt nätet andra gången och
bnndo något dervid, så att det blef så tungt, att ingenting möjligen knnde slippa innnder. Loke
drog sig före nätet och då han såg flodens utlopp nära, sprang han öfver nätet tillbaka npp i
forsen. Asarne, som sågo, hvaråt han stälde kosan, gingo tillbaka npp till vattenfallet och delade
sig i två hopar. Tor vadade midti floden, nt mot hafvet. Loke hade nn valet, antingen att
med lifsfara sätta nt i sjön eller löpa öfver nätet. Det sista gjorde han med mycken raskhet,
hvarvid Tor grep efter honom; men han halkade i handeu, så att han först vid stjerten fick
honom rätt fast; af denna anledning är laxen spetsig baktill. — Nn var ingen nåd för Loke.
De förde honom ned i en håla och uppreste der tre klippstycken, dem de slogo hål igenom;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
