Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
endast små buskar och ljung, på ett fjerde ingenting annat än mossa och lafvar
o. s. v. Anledningen härtill är jordens och i öfrigt växtställets beskaffenhet.
För alla växter erfordras luft, ljus, värme och väta, och för deras tillväxt och
utveckling måste de erhålla föda; men denna är olika, i följd af de ämnen, som
utgöra jordens beståndsdelar. Dessa ämnen äro af många slag, men kunna
innefattas i fyra arter, hvilka äro de allmännaste, nemligen Sand, Lera, Kalk och Mylla.
Ingendera af dessa är ensamt för sig tjenlig till växters näring; också finnas de
högst sällan i rent tillstånd, utan nästan alltid blandade med hvarandra, och på
denna blandning beror jordens tjenlighet för olika växters trefnad.
Sand, utgörande ett slags mjöl af söndermalna berg och stenar, innehåller föga eller ingen
näring för växterna; regnvatten rinner fort igenom den och den lilla fnktighet, som qvarstannar,
afdunstnr lika hastigt, hvarjemte sanden lätt emottager så stark värme, att deri vnrande rötter
förbrännas och dö. All sand är likväl icke ofruktbar, ty den innehåller ofta växtnäringsämnen,
hvilka dock ej kunna komma växterna till godo förrän sanden blifvit uppblandad med nudra
jordarter, som göra dess kultur möjlig. Lera är seg, fet och klibbig, suger till sig mycket vatten,
hvilket den länge behåller, men blir vid torkning härd och för växtrötter ogenomtränglig, således
vid all väderlek för växters trefnad otjenlig, oberäknadt att den i sig sjelf icke innehåller någon
näring, Kalk är äfven ofruktbar; hans hvita färg återkastar solstrålarna och han bibehåller icke
länge vätan. Af nskan efter förbrända växter synes dock, att kalk till någon del ingått i deras
näring. Mylla är ingenting annat än lemningar af ruttnade växt- och djurärnnen; hon innehåller
de ämnen, hvaraf växterna hemta sin hufvudsakligaste näring, men är det oaktadt, såsom ren och
oblandad, för dessa otjenlig, emedan hennes öfvertlödiga näringskraft hindrar dem att komma till
mognad och hennes svampaktiga beskaffenhet icke kan lemna dem nödigt stöd; i torka förvandlas
hon till ett lätt stoft och i väta till en lös och slammig gyttja, och i båda fallen skadas de
deri vnrande vaxterna.
Genom sammanblandning af dessa jordarter med mylla uppkommer livad man
kallar Matjord, i hvilken växterna slå rot, uppblomstra och nå sin mognad.
Sådan jord får olika benämningar, allt eftersom den ena eller andra arten är den
öfvervägande, och härpå beror också den olika växtligheten. Dessa benämningar
äro hufvudsakligast Styflera, Lermylla, Sandmylla, Sandjord och Svartmylla.
Naturen sjelf är visserligen den, som både befordrar växtligheten och
åstadkommer den härför behöfliga jordblandningen; men konsten kan betydligt
underlätta dessa verksamheter och såmedelst aflocka naturen både andra och rikare
produkter, än denna ensam skulle förmå åstadkomma, och göra sådana alster,
som naturen danat på ett ställe af jorden, äfven hemmastadda och fruktbärande
i för dem främmande landskap, och denna konst är hvad som utgör grunden
för hvad vi kalla landtbruk. Bland alla de för vårt lifsuppehälle nödiga ämnen,
som vi ega, finnes knappast något enda som är i Sverige inhemskt, och det torde
vara nog att endast nämna detta för att bevisa hvilket för menskligheten vigtigt,
välsiguelsebringande och ärofullt yrke landtbruket utgör.
Man delar den brukade eller som den allmännast kallas odlade jorden i tre
slag, nemligen Åker, Ang och Betesmark. Till åker användes vanligen den bästa
och bördigaste jorden; ängsjorden bör äfven vara bördig och välbelägen, men till
betesmark kan sådan begagnas, som i anseende till läge, stenbundenhet m. m.
är mindre tjenlig till åker eller äng. Sandhedar, kärr och mossar fordra särskild
behandling för att göras fruktbara. Sandhedar, som både på ytan och djupet
bestå af torr sand och grus, kunna med ingen konstflit göras odlingsbara, men
äro ofta tjenliga för plantering af skog, och på detta sätt äfven nyttiga; der
tillfälle varit till ängsvattning, hafva sandfält dermed blifvit förvandlade
till bärande jord. Kärr och mossar deremot kunna göras odlingsbara så framt
deras läge tillåter vattnets aftappning; men äro de blottstälda för
öfversväm-ningar, såsom belägna vid stränderna af tidtals stigande strömmar eller sjöar, då
kunna de endast begagnas för gräsväxter.
Åkerjord. Sådan kan bildas af alla de här förut omnämnda blandningame,
och på dessas proportion beror åkerns tjenlighet för det ena eller andra
sädesslaget. Men ehuru denna blandning är hufvudsaken för växtligheten, är en åkers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
