Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
göres en ingång (flustret), jemt så stor, att bina obehindradt kunna gå ut och in
genom densamma. Kupan bör täckas utanpå, helst med en halmruska, som skyddar
henne för väta samt stark hetta och köld; hon ställes på en träbänk, der hon
har skydd mot nordanvinden, med öppningen vänd åt söder.
Alla landställen, der tillgång finnes på blommor, äro tjenliga för biskötsel, dock trifvas de
icke lika bra öfvérallt. Granskapet af badstngor, masugnar och hamrar äro för dem besvärliga,
i anseende till rök och baller, och stora vattenytor, såsom sjöar och strömmar, äro mindre
fördelaktiga, emedan många bin deri nedfalla och drunkna; men små bäckar med friskt vatten älska
de. Bland växter, som äro för dem mest behagliga, äro körsbärsträd, äppelträd, krusbärsbuskar,
hvit väppling, bohvete och ljung, äfvensom sälg och andra pilträd, lind, asp, körfvel, elggräs,
melis och mynta. Hafva bikuporna fått passande plats och finnes i deras granskap för dem
tjenliga växter, så fordra de ingen annan skötsel, än att de blifva fredade för oroande fiender.
Sådana äro flere, hvaribland de mest skadliga äro följande:
Getingar. De små vesporna intränga i kupan och röfva den der samlade honingen; de stora
bålgetingarne, som ej kunna inkomma i kupan, gripa de från fältet hemkommande fnllastade bina
och sönderslita dem. Alla getingbon i bistockarnes granskap böra derför förstöras och alla
getingar, som visa sig, dödas eller förjagas; hjelper ej detta, kan följande medel användas: en
butelj fylles till hälften med vatten, hvari något honung blifvit upplöst, och ställes öppen i
bigården; bina bry sig icke derom, men getingarne, lockade af den söta lukten, nedkrypa hoptals
i buteljen och drunkna der eller kunna med lätthet dödas.
Myror. Hafva sådana fått vana att helsa på bistockarna, sä kanna de der göra betydlig
skada. Bästa sättet att afbålla dem derifrån är, att bibänkens fotter sättas i små hoar, fyllda
med vatten, samt sedan tillses att intet grässtrå eller dylikt erbjuder dem en öfvergångsbro.
Råttor. Dessas anfall på bikupor är väl sällsynt, men icke exempellöst. Befaras dylika
gästers påhelsning, så bör tillses, att bibänken är fristående och så hög, att de ej kunna hoppa
•dit upp, hvarjemte dess fotter gå genom bräden, som hindra råttorna att derpå uppklättra.
Tjufbi. När en bistock är visfallen eller på annat sätt svag, händer det att främmande
bin börja stjäla derifrån. Så snart detta märkes bör den svaga kupan genast bortskaffas, ty eljest
öfverfalla dessa röfvare andra knpor, när den första är utplundrad.
Då en kupa blir for mycket full af bi uppstår derinom ett slags uppror och
partier bildas, som hafva hvar sin vise; ett af dessa måste då lemna kupan och
söka sig annat bo, hvilket man kallar svärma. De flyttande utrusa då med stor
hastighet, åtföljde af sin vise, flyga en stund om hvarandra i luften och sätta
sig sedan i en hög på någon trädgren eller dylikt. Då bör man genast söka få
in dem i en tom kupa, som alltid måste finnas till hands. Man kan gema ösa
dem med en slef, eller med blotta händerna, ty vid detta tillfälle stickas de icke,
så framt de ej handteras vårdslöst eller schasas, ty sådant tåla de aldrig. Har man
lyckats få in visen, så begifva sig alla bina sjelfmant och med stor brådska in i
kupan; i annat fall samla de sig der hon finnes. Yid dessa tillfållen är
påpass-ning nödig, ty bli de ej tillvaratagne då de satt sig, så flyger en stund derefter
hela svärmen sin kos. SI snart de flesta bina äro inne, bör kupan genast ställas
på den plats hon är ämnad behålla, ty om de tycka om sin nya bostad, så börja
de strax att arbeta och taga märke på hvar deras boning står. Huru härmed
förhåller sig, är lätt att undersöka, ty om de ämna stanna qvar, så höres inuti
kupan ett jemt gnatande och knäppande af deras arbete med rengöring och
öf-versmetning med vax. Om man en eller annan timme efter biens intagning
lägger örat intill kupan, och derinne är alldeles tyst, så kan man vara säker på att
hela svärmen ger sig ut igen och flyger bort, samma eller påföljande dag.
Då en svärm, före eller efter intagningen i kupa, flyger sin väg, tar han alltid kosan i rak
linie direkte till något mer eller mindre långt bort beläget ihåligt träd eller dylikt, hvari han
tar sin boning; detta har föranledt den öfvertygelsen, att bina före svärmningen speja bo åt sig.
Med anledning häraf hafva försök gjorts med att utsätta tomijia bikupor, för att sålunda få
invånare i dem; men vetterligen har ingen enda 9ådan spekulation lyckats.
En god och stark kupa kan svärma till och med tre gåDger under sommaren.
Då andra och tredje svärmtiden nalkas höras ljud från de begge visarne; den
äldre manar med ett finare ljud: “uuut, ut, ut, ut,“ den unge svarar i en lägre
tonart: “ka, ka, ka, ka.“ Man har anmärkt att liksom första svärmen är den
bästa, så är alltid andra den svagaste, äfven om flera sedan komma, så vida
eftersommaren blir sådan, att de senare hinna bygga och samla sig tillräcklig
föda för den stundande vintern.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
