Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mjöl af bränd och malen alunskiffer, tegelmjöl m. m. Af vissa slags kalksten,
bränd och söndermalen, erhålles godt cement utan främmande tillsatser. Sådan
kalk kallas hydraulisk och innehåller minst 10 procent lera, hvaremot ren kalk
benämnes kaustisk och är den till luftmurbruk mest tjenliga.
Man har p&st<, att våra förfäder förntodo att bereda murbruket bättre än vi, men detta
iir ogrnndadt. Man finner väl ofte i gamla mnrar slenbärdt murbruk, som sitter sä fast, att
pjelfva stenen går sönder förr än fogen släpper; men sådnnt blir allt- murbruk, så framt dess
beståndsdelar äro rätt valda och det blifvit väl blandudt samt tillräckligt bearbetadt. Det är
endast tiden, som verkat denna fasthet, men dertill fordras äfven åtkomsten af luft, hvarför man
innti tjocka murar kan ännu efter flere årtionden finna bruket mjukt och löst.
Bygnadsritnimj. Då en bygnad skall utföras och plats derför är utsedd,
måste öfver den tillämnade bygnaden upprättas fullständig ritning, upptagande
såväl dess utseende i fullfärdigt skick, som grunden för alla yttre och inre
väggar med dörr- och fönsteröppningar, allt noga bestämdt till bredd och höjd,
äfvensom bjelklager, golf och tak m. m., samt för boningshus äfven eldstäder och
rökgångar. Alla storlekar böra här med tydliga siffror utsättas.
Utförandet. Vid alla slags bygnader är framför allt nödvändigt, att en
säker grund beredes. För detta ändamål måste först den öfre lösa jorden
un-dangräfvas, ända till fast botten nås, på hvilken grundmur lägges, helst af grof
gråsten. Består marken äfven på djupet af lösare jordlager, så måste fast botten
på annat sätt beredas. Uti lös sand eller grus begagnas sä kallad rust, hvilken
utgöres af grofva träbjelkar, som läggas på djupet och ofvan på dem läggas de
nämnda grundmurarne. Utgöres åter botten af dy eller kärrjord, så blir pålning
nödvändig; denna tillgår på det sätt, att i ena ändan tillspetsade bjelkar drifvas
ned i marken så långt de gå, hvarefter deras öfre ändar jemt afsågas och på
dessa lägges sedan grundmuren. Först när denna är färdig, börjar den
egentliga bygnaden, hvarvid den bestämda ritningen noga efterföljas. Antingen
byggandet sker med trä eller sten, är nödvändigt att flitigt rådfråga lodtafla och
vattenpass, så att hvarje insatt pjes, timmer eller sten, kommer att ligga både
vertikalt och horisontelt rätt. På långa och höga träväggar brukar man, för att
bibehålla väggen i lodrätt ställning, derpå anbringa s. k. följare, hvilka äro
upp-rättstående bjelkar, stälde en på hvardera sidan om träväggen och förenade med
jembultar. För att förebygga att ytterväggame vid sjunkningen eller sedermera
ge sig utåt och sålunda skadas, böra dessa i alla stora hus sammanbindas, hvilket
lättast sker genom det mellan våningarne inlagda bjelklagret. Uti trähus innåtas
bjelkarnas båda ändar i hvar sin vägg; uti stenhus begagnas härtill s. k. ankare
af jern, som fästas i bjelkarne och med sina klor gripa om yttermurarna.
Taklåggning. På alla slags hus är taket en hufvudsak, ej allenast till skydd
mot alla väderleksskiften, utan oftast äfven som prydnad. Tak begagnas i många
former och af flera ämnen, men i hvilka fall som helst måste största afseendet
fästas vid två omständigheter, nemligen utestängande af all slags nederbörd samt
motstånd mot vindames kraft. Båda delarne bero dels af takets resning, dels af
yttre betäckningen. Takresningen göres vanligast af smalare bjelkar eller s. k.
sparrar, hvilka hopfogas i den form taket skall erhålla och kallas takstolar. Att
dessas styrka måste beräknas efter den tyngd, som kommer att hvila på dem,
faller af sig sjelf. Vid uppresningen är nödigt tillse, det de icke komma att
spänna mot de underståendfe väggarna, utan med både sin egen och dem palagd
tyngd endast trycka nedåt, samt att de fästas tillräckligt stadigt, helst genom
innåtning i underlagda spännbjelkar. Takstolarnas närmaste betäckning är
vanligen påspikade bräder, dock beror detta på hvad ämne, som skall användas till
yttre eller vattentak. Hvad som än härtill begagnas är nödvändigt tillse, dels
att hvarje del får behöflig sluttning för vattnets lätta afrinnande, dels att alla
vid fogningar uppkomna öppningar tilltäppas, så att vid stark blåst ieke vinden
må få något spelrum. Nedre delen eller s. k. takfoten bör alltid gå ett stycke
utom ytterväggen, för att skydda denna för väta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
