Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SumlhetM-Iara (Dietetik).
Endast en frisk kropp kan uppfylla sin bestämmelse, att genom nyttig
verksamhet bidraga till det helas framåtgående, och endast i en frisk och verksam
kropp kan bo en frisk och verksam själ; följaktligen är helsan förnämsta vilkoret
för alla lefvande varelser, som skola lätt kunna uppfylla Skaparens afsigt med
deras tillvaro. Skapelsen är så inrättad, att alla deri danade väsen erhålla hvad
de behöfva för att befinna sig väl. Häruti inträffar väl stundom skenbara afbrott,
såsom t. ex. då en skön växtlighet förbrännes af solstrålarna, fördränkes af vatten,
skadas af hagel, frost o. s. v., eller då ett djur förderfvas eller dödas af en
åskstråle eller ett annat djur, med mera dylikt. Rätta anledningen till sådana
förhållanden känna vi icke, och undersökningen derom hör ej hit. Men för att
befinna sig väl, måste i hvarje ögonblick skeende förbrukning af kroppens
beståndsdelar å nyo anskaffas, — en idelig omsättning. Vid hvarje ansträngning
af en muskelfiber eller en nervtråd, sålunda vid hvarje funktion af vare sig
kroppen eller själen, förbrukas nemligen materia, som måste återskaffas, i fall ej
af-tyning skall ega rum. Vi kalla denna ekonomi för “reproduktion11. I detta fall
gäller enahanda lag för både växter och djur, d. v. s. för den organiska verlden.
Den oorganiska, eller stenriket, har icke någon omsättning af detta slags natur.
Hurudana de ämnen skola vara beskaffade, som erfordras för att hos
men-niskan, det inom djurverlden första slägtet, underhålla denna omsättning, kan
ännu vara föremål för tvekan, eftersom menniskan af flerehanda skäl temligen
mycket afvikit från sitt ursprungliga lefnadssätt — hvilket ju ännu i dag är så
högst olika emellan den förfinade europeen och t. ex. den i naturtillståndet
lefvande nyholländaren. Emellertid gäller för menniskan liksom för andra varelser
den regeln, att ju uärmare lefnadssättet kan komma den enkla och okonstlade
naturen, desto bättre befinner hon sig.
"Vanan är halfva naturen» ar ett ordspråk, som besannar hvad ofta blifvit sagdt. Att
för den, som blifvit van vid ett så kalladt civiliscrndt lefnadssätt, på en gång öfvergå till en
ren natur, skulle för hans välbefinnande vara lika litet nyttigt, som för en rå naturmenniska
att med ens bli försatt midt in i konstens alla kräsligheter. Det rent vilda naturtillståndet
är emellertid ovärdigt den med förstånd begåfvnde menniskan, hvars skyldighet är att i alla
afseenden höja sig öfver de förnuftlösa djnren, och detta sker genom ett rätt användande af
de henne tilldelade gåfvorna. Det är alldeles icke den menskliga odlingen, som är skadlig,
ntau dess öfverdrift, den sä kallade förfiningen, hvilkeu ofta anses som höjden af odling, men
snarare borde betraktas som brist på sann odling. Det är en ren smädelse mot både na’ur
och mensklighet, att påstå kulturen vara den Pandora, ur hvars ask sjukdomar och eläbdeu
utgått och spridt sig öfver menniskoverldcn; hon är tvärtom en Genius, utsänd af Skaparen
till vårt slägtes välfärd, att genom helsa och krnftcr bereda oss glada njutningar, göra oss visa
och dygdiga, öppna för oss en verkningskrets, der vi kunna fortskrida på väg till fullkomning
för så väl det närvarande som det tillkommande. Förfiningen deremot, som afvikit från den
af natureu utstakade lefnadsvägcn, är moder till veklighet, dumbet och elakhet, hvilka utgöra
källorna till alla de fysiska och moraliska olyckor, som hemsöka de så kallade kultiverade
menniskorna. Bland alla de uppfinniugar, som blifvit gjorda för att föräudra naturens alster,
finnes ingen enda som gör dessa direkt skadliga; det är endast missbruket af hvad som finnes
som gör det förderfligt, och detta lika mycket om det är taget direkte ur naturen, eller blifvit
med konst tilldanadt. Båda delarne kunna alltså med skäl kallas Guds gåfvor, hvilkns
ändamålsenliga bruk är menniskan anbefaldt och medför sin rika belöning i en stadigvarande välmåga,
grnnden och vilkoret för rätt uppfyllande af hennes bestämmelse. Bästa undervisningen hurorn
skulle visserligen hvar person knnna hernta af sig sjelf, helst naturen härvid är den bästa läraren,
hvars lefnadsreglor lyda så här: »Förnöj alla dina behof och begär, nyttja och förädla alla dina
krafter och fallenheter, men njut aldrig förr än behofvet är verkligt och gå aldrig hvarken i
njutning eller verksamhet längre, än mättnaden eller tröttheten tillåta.” Den, som följer dessa
regler, innehar den sanna kulturen, och högst sällan skall sjukdom eller ånger förbittra lians lif.
Hos den förfinade menniskan har vanligen konsten förderfvat naturen; hon äter, dricker, sofver
o. s. v., icke för att tillfredsställa naturens fordringar, utan för att erfara retningen, som åtföljer
fordringarnas förnöjande, och denna afvikelse från naturens vug är den, som föranleder hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
