Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
höjd någon liten förändring i deras vanliga uppförande, såsom en viss sorgsenhet
och tröghet, något vacklande gång, tredska och ilskenhet då man kommer dem
nära samt än ökad och än minskad matlust; håret på ryggen synes borstliktoch
vidröring i nejden af ländkotorna blir för djuret ömtålig, ögat är glänsande och
stelt, och på femte eller sjette dagen hör man dem ofta hosta med en dof ihålig
ton, merändels blott en enda stöt. På sjunde dagen börjar vanligen sjukdomens
rätta utbrott med stark frossbrytning, skälfning på huden och darrning i
bakbenen, hvarpå kort derefter hetta inträder, djuren stampa och rista på hufvudet,
blifva ofta vilda och gnissla med tänderna. Derefter tilltager sjukdomen alltmera,
hufvud och öron hänga och kännas än heta än kalla; ögonen äro stela, röda och
glänsande, näsan torr och het, mulen torr, het och inuti röd, en kort, stark och
dof hosta höres, buken synes spänd, djuret sätter fötterna tillhopa, kröker sig
och håller svansen i höjden, spillningen är först torr och hård men förvandlas
sedan till durchlopp, någongång dör djuret af förstoppning; andedrägten är djup
och stönande, men ej hastig såsom i andra hetsiga sjukdomar. Matlusten och
idislingen, som hittills fortfarit, upphöra på 10:de eller ll:te dygnet, hvarefter
ur de förut torra näsöppningarne och mulen böljar flyta en smutsgrå klibbig
vätska, hvilken liksom djurets exkrementer och svett, har en vidrig, aslik lukt.
Denna sjukdomens svåraste grad som mest inträder på tolfte dygnet kan med
tilltagande styrka räcka i flere dagar, innan döden slutligen följer, hvarför det
bästa som kan göras är, att genom djurets dödande förkorta dess plågor.
Boskapspesten är till den grad sv§r, att alla fäkreatur i byar, till och med hela provinser,
i den knnna på kort tid utdö; likväl är den ej alltid ovilkorligt dödande, ty någon gäng händer,
att sjnkdomen ej nppnår sin högsta grad utan att deraf angripet djnr åter tillfrisknar. Något
säkert botemedel för denna sjnkdom är ännn icke funnet. Ingen behandling af de insjuknade
djnren bör ifrågakomma, helst sådan tjenar till ingenting, utan böra dessa dödas och med hud
och allt nedgräfvas i jorden.
Det enda säkra medel mot denna sjukdom är att akta kreaturen för smittan och hindra dess
utbredande; men härtill ur den yttersta omsorg nödig, ty ej allenast det sjuka djuret och dess
utdunstning, utan älven allt hvad som kommer från ett sådant, såsom gödsel, urin, slem m. m.,
kan smitta ett friskt djur, och sjukdomen kan såledas transporteras genom foder, trävirke, kläder,
hundar och kattor m. m., hvarför det är angeläget att ej allenast hålla ett sjukt kreatur afstängdt,
utan äfven att icke med samma kläder närma sig sjuka och friska djnr, eller tillåta någon annan
slags gemensamhet dem emellan.
Hots, af allmogen kallad Tlottormen, är en hästsjukdom, som i viss mån
motsvarar nötkreaturens boskapspest, emedan den är i hög grad smittsam för hästar,
men icke angriper andra djur. Sjukdomen har sitt säte i hästens hufvud och
visar sig genom att ur den ena näsöppningen flyter ett slem, stundom klart som
ägghvita, stundom gult, grönt, rötaktigt och blodigt, jemte rodnad, hetta och sår
på den hinna, som bekläder bägge näsborrarnas skiljevägg; på samma sida som
flytningen sker kännes på underkäkens insida en hård och oöm svullnad; någon
gång, fast sällan, flyter det ur bägge näsborrarna, då äfven svullnad kännes vid
bägge underkäkarne. Oftast visar hästen, som har detta onda, intet tecken till
annan sjukdom, utan äter och dricker som vanligt, är munter och vid godt hull.
En med rots behäftad eller derför misstänkt häst bör omsorgsfullt afhållas från närmande
till andra hästar, och inga hvarken dryckeskärl, seldon eller andra saker, som en sådan vidrört,
begagnas af någon frisk häst, ntan att förnt noga rengöras. Kreaturet bör dödas och nedgräfvas
i jorden, hvilket här lika väl som vid andra smittosamma sjukdomar alltid ar bättre, än att flere
andra kreatur af samma onda skola bli angripna.
Springorm är en annan hos hästslägtet egen sjukdom, som äfven är
smittsam. Den består af nära hvarandra i rader sittande bölder eller knölar och sår
i huden, på åtskilliga ställen af kroppen. Springorm kan lätt utveckla sig till
rots; särdeles farliga äro de bölder, som uppstå på halsen, läppames framdel
samt på bog- och ljumskkörtlarna; likaledes händer det att en häst, som förut
har rots, äfven kan bli angripen af springorm.
Hofslagare och hästkännare indela ifrågavarande sjnkdom i flere slag, dem de gifva namnen
mjöl-ormen, flygande ormen, kräftartade ormen, stickormen, förvända ormen och invärtes ormen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
